Jag tänkte ge mig på att försvara skolan, men vill ändå inleda med följande mening: det finns berättigad kritik mot dagens skola och det finns en hel del att vara orolig över. Jag är på allvar rädd för att jag måste ha med den brasklappen för att inte bli helt avfärdad som naiv eller överoptimistisk.

Min egen erfarenhet av dagens skola, en kommunal och en en privat, pekar åt ett helt annat håll än den gängse föreställningen om att skolan är stadd i förfall och lärarutbildningen ett skämt. Snart sagt varje jämförelse med min egen tid på grundskolan på 70- till början av 80-talet, faller ut till fördel för dagens skola. Med de skillnader jag ser, undrar jag uppriktigt om dåtidens skola hade överlevt ens en bråkdel av den genomlysning som nu sker. Dagens skola är professionell på en helt annan nivå än den skola jag gick i. Undervisningsmetoderna, uppföljningarna, de individuella anpassningarna, studiemiljön, arbete mot mobbning, lärarnas engagemang, samarbetet med och information till föräldrar, befinner sig ljusår från det som gällde under min skoltid.

Jag erkänner gärna att jag ser saker ur ett annat perspektiv nu, som vuxen, med inblickar i ledarskap och organisation och ur en förälders synvinkel, än jag gjorde som barn, särskilt i lågstadiet. Är det verkligen möjligt att göra jämförelser mellan två perioder på det här sättet? Nja, heltäckande blir det förstås inte, och kanske inte ens rättvist, men helt omöjligt är det inte och verkligen inte meningslöst. Jag kan ju komma ihåg vad vi hade för slags undervisning och läroböcker. Jag vet hur nivågrupperingar gick till, jag känner till hur man arbetade, och inte arbetade, mot mobbning och jag vet vilka utbyten som fanns med andra klasser. Jag kan använda mina erfarenheter som barn och med hjälp av min kunskap som vuxen, dra slutsatser om den tiden. Jag kan konstatera att det normala på min tid var att lärarna hade sina undervisningsmetoder, vilka de tillämpade utan anpassning till elevernas inlärningsförmåga. De som inte hängde med lämnades åt sidan och de som önskade mer stimulans fick skaffa den själva. De hade inga fungerande metoder att ta hand om ”stökiga” elever och de hade inga bra sätt att uppmuntra eller uppskatta de blyga och tysta. Det är också tydligt att dåtidens skola brydde sig betydligt mindre om elevernas beteende mot varandra utanför klassrummen. Trakasserier och mobbning kunde ske öppet. Någon gång blev det så övertydligt att lärarna var tvungna att berätta om hur man bör bete sig mot varandra i stränga, men allmäna ordalag. I matsalen tilläts anarki att råda även bland lågstadiebarnen.

Jag påstår inte att allt detta hanteras optimalt i dagens skola. Men det hanteras. Med viss framgång vågar jag påstå. Dagens lärare har en helt annan palett av instrument att ta till, och en helt annan inställning till lärande och till sin roll. Åt det mer professionella hållet alltså. De lärare mina egna barn hade på lågstadiet var båda två helt nyexaminerade. Det är visserligen möjligt att de utgör exceptionella undantag, men de bevisar ändå att lärarhögskolan gör åtminstone något rätt. De här två nyexaminerade lärarna var helt olika personer med olika bakgrund och olika ålder, men de uppvisade ändå ett par gemensamma drag. För att sätta spelplanen ännu mer: skolan mina barn gick i, och som de nyexaminerade lärarna alltså anställdes på, var en vanlig kommunal skola i en stockholmsförort. Det är en relativt stor skola F-9, med resultat på en medelnivå i kommunen. De här nyutbildade lärarna på en högst normal skola, uppvisade en enorm yrkesskicklighet och ett engagemang som imponerade. De fick barnen att tycka om att gå i skolan. De genomförde alla nya riktlinjer och direktiv från skolledning, kommun och regering på ett mycket professionellt sätt och med tydlig information till oss föräldrar om vad förändringarna kunde komma att betyda. De genomförde lässatsningar, mattelyft, nivågrupperingar på ett sätt som fick barnen att tycka det var en självklar del av undervisningen. De hade koll på alla barn, uppmärksammade alla, peppade alla och hade en verklig nolltolerans mot fult språk och mobbning. För varje sak som hände, för varje problem som dök upp, verkade det som om de hade verktyg att ta till. Dessutom samarbetade de mycket med lärare i andra klasser och med de förskollärare som fanns för klasserna F och 1. De individuella utvecklingsplanerna var verkligen individuella. De som kommit långt i något avseende, fick veta vad just de kunde utveckla. De som riskerade att hamna efter, fick veta vad de behövde göra för att uppfylla målen. Det är inte omöjligt att någon elev fortfarande var understimulerad eller att någon elev med särskilda behov trots allt inte uppfyllt alla krav när de bytte stadium, men det var tydligt att lärarens mål var att alla skulle klara kraven och att de i stort lyckades med det.

Den här inställningen existerade inte när jag gick i skolan. Det var inte tal om att anpassa undervisningen så att alla skulle klara målen. Det var väl inte heller så där alldeles kristallklart vad målen var. På den tiden belönade man dem som var snälla och lärde sig det läraren tog upp. Vissa lärare var förstås inspirerande och duktiga och behärskade olika pedagogiska tekniker för olika åldrar, men särskilt intresserade av olika personligheter eller av gruppdynamik var de inte. Informationen till föräldrarna inskränkte sig till att dessa fick skriva under de betyg vi fick redan i 3:an. Det absurda, med tanke på dagens motstånd mot betyg, är att dagens skola, med dagens lärare, är betydligt bättre skickad att hantera nackdelarna med betyg, jämfört med dåtidens. På den tiden fungerade betygen verkligen som en stämpel som förföljde en resten av skolgången. Den nivågruppering som fanns var att den som var ”duktig” fick ett helt annat, och mycket positivare bemötande än den som ”hade problem”. Naturligtvis finns det inslag av detta även i dagens skola, men det finns en helt annan föreställning om att alla ska nå fram, som i grunden bygger på en mer positiv människosyn.

Det finns mängder av exempel på hur dagens skola är rätt bra på att tackla elevers olikheter i bakgrund och kunskapsnivå. Den är också bra på att respektera elever och på att få eleverna att respektera varandra. Det ställs helt andra krav på elevernas beteende i dagens skola än i den jag gick, där färre sade emot läraren, men där skolan istället var helt blind för elevernas maktspråk och elakheter mot varandra.

Min ena dotters andra lärare, hennes mellanstadielärare på samma kommunala skola som nämnts tidigare, var en person som förkroppsligade en kombination av respekt, pondus och anpassningsförmåga. Under ett besök i klassrummet kunde jag själv bevittna hur elever tilläts svara färdigt på frågor utan att bli abrutna och hur även de mest intensiva och dominanta fick vänta på sin tur. Alla fick plats. De blyga fick anstränga sig för att prata och de intensiva fick anstränga sig för att vara tysta. Den som har problem att sitta stilla, får ställa sig upp eller sätta sig på golvet en stund, men inte prata när som helst eller avbryta andra. Den som behöver röra på sig respekteras alltså, men förväntas också respektera de andra. Eleverna lärde sig helt enkelt respekt och tolerans i praktiken, genom övning och goda exempel. Den här läraren sticker möjligen ut en smula, men hon kan omöjligt vara ensam. Och även hon är en produkt av den moderna skolan, inklusive den moderna lärarutbildningen.

Det blir så tydligt när man ser bra lärare i en skola som fungerar hyggligt, att detaljregler uppifrån riskerar att slå helt fel. Regler om mobiltelefoner kepsar och halstabletter, blir ickefrågor i händerna på dessa lärare. De anpassar reglerna efter vad som faktiskt verkar fungera. Deras utgångspunkt är att alla elever klarar att följa tydliga och vettiga regler. De ser till att det blir så. Inte genom hån, straff eller ilska, utan genom tydlighet och respekt. Naturligtvis kan det vara bra att skolan har gemensamma regler, men att kommun eller regering har synpunkter på reglerna i klassrummen? Det är både klåfingrigt och onödigt.

Det jag minns om ordningsregler från min tid i skolan är att vi uppfattade dem som tydliga, trots att de i formell mening inte var det. De fanns inte nedskriva som idag, lärarna brydde sig inte särskilt mycket om att berätta om dem och uppföljningen var högst godtycklig. De flesta var ”lydiga” och betedde sig som de trodde förväntades av dem, men några var busiga och krångliga och dessa fick ofta hållas. Det kunde bli tillsägelser och ibland straff, inte sällan kollektiva sådana, men ingen gjorde särskilt mycket för att få dessa elever att ändra sitt beteende.

Du som läser det här och håller med mig om att din egen skoltid var full av brister, tänker kanske att dåtidens skola ändå var bättre för högpresterande eller för genomsnittspresterande elever. Nog lärde sig elever utan särskilda problem mer och nog var kraven högre? Tvärtom skulle jag säga. Kraven som ställs på dagens högstadieelever som vill ha höga betyg är på en helt annan nivå än någon skulle ha drömt om att kräva av eleverna under min tid i skolan. Med ett antal undantag. Jag kan utan vidare erkänna att det finns ämnen där nivån är tydligt lägre idag. Det gäller till exempel kunskaperna i skriftlig svenska. Stavfel, märklig meningsbyggnad och dålig ordförståelse är rätt vanligt även bland ambitiösa elever. När det gäller matematik har jag svårare att uttala mig utifrån min personliga erfarenhet, men alla fakta som strömmar in talar för att kunskaperna är lägre nu än tidigare. Men – kunskaperna i muntlig framställning överstiger med vid marginal dem vi hade, vilket i och för sig verkligen inte är svårt. Argumentation och disposition i presentationer, sker på högre nivå än på min tid. Kunskaperna i främmande språk är också skyhögt över dem vi hade. Jag håller inte för otroligt att dagens svenska högstadieelev bara är marginellt sämre på engelsk stavning och meningsbyggnad än på svensk.

När det gäller matematik verkar det som om vi befunnit oss på ett sluttande plan länge. Jag minns en rapport från 80-talet om mellanstadielärares matematikkunskaper, som visade att endast hälften av dessa (vi talar om lärarna) klarade godkänt på Centrala Provet för ÅK 6. Jag kommer också ihåg hur en bekymrad Olof Palme uttalade sig om riskerna med att svenska elever inte lärde sig mängdlära tillräckligt bra. Debatten är alltså gammal. Det har gjorts och görs satsningar. Under senare år har svenska skolor satt igång något som heter ”mattelyftet”. Den höjde nivån rejält redan på lågstadiet, genom fler undervisningstimmmar, nya metoder och högre kunskapskrav. Det här kommer rimligen att ge resultat i PISA redan om några år, när dagens mellanstadieelever går i 9:an.

Men vad hände med mitt påstående om högre krav idag än på min tid. Den som inte har sett de krav och den betygsättning som gäller på högstadiet, uppmanas att gå in webbsidan tillhörande valfri skola eller skolverket och läsa vad som gäller för de högre betygen. Eller för all del för godkänt. Det räcker inte att slå in faktakunskaper. Det ska jämföras och analyseras och sättas i perspektiv. Om det är klokt eller rätt kan diskuteras, men det är onekligen något helt annorlunda än på min tid. Då räckte det att kunna stava och lära sig punkterna i böckerna utantill för att ligga bra till. Vi behövde inte klara av att förklara orsakerna till 2:a världskriget ur ett historiskt, politiskt och ekonomiskt perspektiv. För att nå höga betyg måste man klara av att göra detta på varje moment man testas på. Missar man någonstans, blir det den lägre nivån. Och skolorna tar det här på blodigaste allvar. Det mäts och utvärderas hela tiden. Det blir förstås en massa onödig stress av detta och förhoppningsvis mognar systemet så att man kan inta en mer avslappnad syn på prestationen vid varje tillfälle. Den helt odelade positiva effekten är att nivåer och betygsättning blir mycket mer transparent än förr. Lärarna kan inte gömma sig bakom en diffus ”helhetsbedömning” som garanterat gynnar dem som redan ligger bra till. Dessutom vet eleverna vad som krävs och om de behöver ligga i för att få godkänt.

Det här var idel solskensbeskrivning. Vad hände med de problem jag erkände fanns i början? Det går ju inte att blunda för att det är ett problem om kunskapsnivån efter gymnasiet är så låg att högskole- och universitetsstudier blir drabbade. Rapporterna från högskolelärare att många studenter inte klarar att formulera sig begripligt i skrift och att 20% av Chalmers ingenjörsstudenter inte klarar grundskolenivån i matematik, är alarmerande. Men det som upprör en smula när jag hör det, är att ansvariga på Chalmers säger sig behöva anpassa sin betygsnivå efter detta. Det är ju kvalificerat trams. De bidrar ju istället till utvecklingen om de sänker ribban för godkänt. Gör inte det! Gör istället som den lärare på Södertörns högskola som i radio förklarade att hon naturligtvis inte kunde börja gissa vad studenterna menade med sina illa formulerade svar, utan måste underkänna fler.

En text om skolan är inte fullständig utan ett par förslag på åtgärder som skulle förbättra situationen avsevärt.

1. Ge inte högskolor betalt efter hur många som får godkänt.
2. Mät gymnasieskolors resultat på hur många som klarar att antingen komma in, eller ännu hellre, komma ut från högre utbildningar. Mät dem inte på andelen godkända elever eller på genomsnittsbetyg.
3. Låt inte grund- och gymnasieskolor rätta sina egna nationella prov.
4. Med det sagt: Lämna sedan skolorna och lärarna i fred!

Lärarna är duktiga. Skolorna är fungerande organisationer med mängder av kunnande. Vi måste lita på att de kan sitt jobb och vi måste lämna åt dem att bestämma om hur undervisning ska gå till och hur man tacklar problem. Föräldrar kan ställa krav på kvalitet och påtala brister, men ska inte komma med lösningar. Det här är förstås en följd av att skolorna agerar på en marknad och föräldrarna ser sig som kunder. Högljudda, påträngande och inte sällan mycket pålästa föräldrar blir ett påtagligt störningsmoment i lärarnas vardag. Skolorna möter detta med öppenhet och information, vilket ofta fungerar bra, men långt ifrån alltid. Kritiska föräldrar är inte alltid konstruktiva och de mest högljudda är inte alltid de mest insatta. Lägg därtill en omogen användning av till exempel Facebook, så kan normala inslag eller till och med icke-händelser bli en skandal i föräldrarnas upprörda spinnanden. Att hantera detta innebär en ny roll för lärare och rektorer.

Det betyder inte att kraven från elever och föräldrar eller den påtvingade öppenheten enbart är negativ, tvärtom. Jag är för det fria skolvalet, som jag tror har lett till betydligt fler positiva effekter än negativa. Skevheter får man bäst bort genom att ha rätt slags ekonomiska incitament och rätt slags kontroller. På en marknad kan man inte bedömas på hur man lyckas inom ett område man själv mäter. Det vore som att ge bilbesiktningen betalt för antalet felfria bilar. Eller belöna sjukvården efter hur många friskförklaringar som sker. Yrkesstolthet och kvalitetskänsla räcker långt, men kan inte stå emot vilka krafter som helst. Om betygen är ett konkurrensmedel kommer betygen att vara utsatta för tryck. Det ger bara ett indirekt tryck på kunskap. Om någon annan sätter betygen, kommer trycket istället att hamna på förmågan att förbereda eleverna för proven. Det är inte heller idealiskt, men långt bättre.

Samma slags problematik ligger bakom bristen på likvärdighet i skolan. Är man för ett fritt skolval, som jag, måste man stå ut med att några skolor blir bättre än andra. Det är ofrånkomligt. Men det får ju inte innebära att skolorna själva kan välja vilka elever de vill ha. En del av problemet kommer man åt genom att inte låta skolorna själva sköta antagningen. En central antagningsadministration där eleverna gör sina val, vore en rätt enkel åtgärd som skulle göra stor skillnad.

Min slutsats är att kraven är höga, lärarna duktiga skolorna bra och många av de förändringar som skett har varit positiva. Gårdagens skola är inget att längta tillbaka till.

Till sist: Även om jag är för friskolor, kan jag inte förstå mig på dem som anser att kommuner ska tvingas att acceptera systemet med fritt skolval. Det är helt odemokratiskt. Så länge kommunen betalar, bör kommunen få bestämma. Det är bara utmärkt om det finns ett val även inom det området: att den som inte gillar friskolor kan välja att bo i en kommun som har valt att avstå. Att tvingas betala för något man inte tror på kan aldrig vara en bra lösning.