Efter det senaste riksdagsvalet har allt förändrats. Argumenten för den flyktingpolitik som gällde för ett halvår sedan anses plötsligt helt förlegade. Partier som står fast vid sina åsikter från valrörelsen, avkrävs numera besked om åtgärder. Svensk media, som för bara fyra, fem år sedan betraktade Sverigedemokraterna som paria, har nu deras formuleringar som utgångspunkt i praktiskt taget alla artiklar, inslag, utfrågningar och debatter. Vad hände? Har Sverigedemokraterna vunnit debatten precis som deras motsvarigheter i Danmark och Norge? Låt oss hoppas att det inte är så, främst därför att SD:s problemformulering och analys är undermålig och därför att deras förslag på lösningar är långt mer radikala och omänskliga än många inser.
Det positiva med att integrationsdebatten tagit fart, är att personer med kunskaper i frågan också får plats. Jag tänker främst på alla dem ute i kommuner som hanterar – och ibland inte hanterar – mottagande av flyktingar. Deras röster har funnits tidigare också, främst utanför de stora riksmedierna. Har man bara ansträngt sig lite, har man kunnat ta del av en rätt livlig debatt ute i kommunerna, där alla slags åsikter funnits representerade, mer eller mindre väl underbyggda. Den som tror på mantrat att det inte funnits någon debatt i flyktingfrågor, eller att vissa frågor inte tillåtits komma upp, avslöjar främst sitt eget ointresse för lokalpolitik. I den lokala debatten finns allt: från rent rasistiska föreställningar om flyktingar som grupp, till naiva idéer om att flyktingmottagande kan rädda avfolkade småbyar. Däremellan finns alla pragmatiska kommunalråd, som inte sätter etiketter på sina uppgifter utan helt enkelt hanterar dem. De har idéer om vad de själva kan göra och kombinerar det med synpunkter på hur samarbetet med myndigheterna kan förbättras, för att skapa bästa möjliga förutsättningar. Inte sällan har de också idéer om hur man bättre ska fördela ansvaret mellan kommuner och mellan kommuner och stat.
Det vore därför ett lyft för debatten om kunskaper och erfarenheter från kommunerna fick genomslag i riksdebatten. Om man kunde skilja mellan de beslut som måste fattas på riksnivå respektive på lokalnivå. Att beslut om Sveriges asylpolitik och om vilken rättssäkerhet och medmänsklighet vi anser att vi kan och vill stå för, ligger utanför de lokala mandaten, medan däremot utbildningsfrågor, bostadsfrågor och olika sociala frågor måste hanteras såväl centralt som lokalt. Medielogiken talar tyvärr för att motsättningar, snarare än samarbete kommer att betonas framöver,och att lokala företrädare kommer att tvingas in i den generella migrationsdebatten. Istället för att kommunernas bästa exempel och pragmatiska förhållningssätt sprids till nationell nivå, är risken stor att den tävling som inletts bland partierna på riksnivå, om att visa handlingskraft genom begränsningar, kommer att dominera.
Om den här omsvängningen i synen på migration och integration speglar folkviljan bättre och leder till en fortsatt stor tolerans för en generös flyktingpolitik, är det inte mycket att säga om, även om jag och många andra anser att argumenten mot begränsningar är starkare. Men alldeles förutom att jag inte delar åsikten om att ”volymerna” måste minskas, är jag rädd att den nya inriktningen i integrations- och migrationsfrågorna, kommer att gynna SD, genom att det ser ut som om de har fått rätt. Men det har de inte. Inte nu och inte i framtiden. Min huvudpoäng är att SD mycket väl kan bli en vinnare i diskussionen utan att ha rätt. Att de andra partierna tar efter delar av partiets retorik för att fiska röster, torde gynna SD, eftersom de är originalet och som sådant mycket mer trovärdigt. Men det gör inte deras analys bättre. Inte heller gör det deras världsbild verkligare eller deras uppgifter sannare. Det är därför viktigare än någonsin att argumentera emot dem.
SD har arbetat hårt för att låta städade. I programförklaringar och i värvningskampanjer pratar de på ett polerat sätt, som effektivt döljer vad deras förslag faktiskt skulle leda till. De säger till exempel att de inte är emot flyktingar, nej faktiskt inte ens till fortsatt flyktingmottagande, eller asylrätten i sig. Däremot vill de att Sverige bara tar emot de flyktingar som anses uppfylla kraven i FN:s flyktingkonvention. Och så pratar man svepande om ”massinvandringen” och alla de problem den ställer till med. Tanken är förstås att alla som känner oro över sociala eller ekonomiska problem, ska koppla dessa till ”massinvandringen” och förledas att tro att SD har genomtänkta och ansvarsfulla förslag på hur man kan lösa dessa.
Haken är, bland mycket annat, att deras analys haltar. Deras förslag leder inte till de resultat de påstår och de förslag som verkligen skulle göra det, är betydligt mer långtgående än de vill berätta.
År 2014 avgjordes drygt 50 000 asylärenden. Runt 35 000 fick uppehållstillstånd. (81 000 sökte asyl, men man prövade endast drygt 50 000, mest beroende på kapacitetsbrist hos Migrationsverket) Av de 35 000 var drygt 11 000 konventionsflyktingar och till detta ska läggas knappt 2 000 kvotflyktingar. Alldeles förutom att det här är andra proportioner än SD brukar nämna (andelen som uppfyller FN:s flyktingkonvention är relativt hög), är det praktiskt omöjligt att neka alla andra sökande uppehållstillstånd. Bland dem finns många människor som flytt från krig, men som inte tillhör en särskilt utsatt grupp genom sin religion, etnicitet, sexuella läggning eller samhällsgrupp som FN:s flyktingkonvention stadgar. Även om det finns andra kriterier, till exempel katastroftillstånd, som också är giltiga, betyder en strikt tolkning enligt FN:s flyktingkonvention att många skulle skickas tillbaka till krig. Bedömningen av vem som har rätt att få skydd, skulle helt enkelt bli betydligt tuffare än de flesta föreställer sig eller skulle önska. Här menar SD att själva bedömningen inte behöver bli fullt så drakonisk över tid, eftersom färre kommer att söka sig hit när fler får avslag. När antalet flyktingärenden minskar, blir det allt lättare att tillämpa ett strikt regelverk, är tanken.
Men vägen dit är hård och omänsklig. Om man verkligen ska lyckas avskräcka folk från att komma hit, måste vi under en tid ha en tuffare prövning av asylärenden än våra grannländer. Om vi nöjer oss med samma prövning, kommer fortsatt många att söka sig hit. Det finns redan så många människor här från Irak, Syrien, Somalia och Afghanistan, att många av dem som flyr från dessa länder nu, känner människor som redan bor här. Av det skälet är det fler som hellre vill försöka komma just hit. SD kan helt enkelt inte nå sina mål med mindre än att vår prövning blir betydligt tuffare än andra länders. Och den konkurrensen är rätt svår.
Mot den bakgrunden klingar SD:s idéer om att upprepa ”Lucia”-beslutet från år 1989 falskt. Det räcker inte på långa vägar för det SD vill uppnå. Luciabeslutet innebar att Sveriges dåvarande regering, med Ingvar Carlsson i spetsen, beslutade att endast flyktingar som uppfyllde kriterierna i FN:s flyktingkonvention skulle få stanna. Det året sökte 30 000 människor asyl i Sverige (25 000 beviljades). Året därpå, när de strängare reglerna införts, sökte 29 000 asyl och 13 000 beviljades. Motsvarande siffror år 1991 var 27 000 asylsökande och 19 000 beviljade.
Reglerna avskaffades av Bildtregeringen 1991 och i samband med Balkankrigen ökade antalet flyktingar kraftigt. 1992 sökte 84 000 asyl och 1993 var det 37 000.
De mycket stränga villkor som gällde 89,90 och 91 ledde inte till någon egentlig minskning av antalet asylsökande. Däremot minskade andelen beviljade uppehållstillstånd. Vad som hade hänt med antalet asylsökande från Balkan om reglerna varit kvar, är svårt att sia om. Men att skärpningen 1989 inte hann leda till någon minskning, gör det inte särskilt troligt att lättnaden 91 skulle vara orsak till den stora ökningen. Skillnaden mellan 92 och 93 beror främst på att man införde visumtvång. Den lösningen är inte juridiskt möjlig att ta till idag.
Luciabeslutet, som kritiserades hårt på sin tid, inte minst i övriga Europa, ledde till en mycket tuff prövning. Men det ledde ändå inte till att flyktingströmmen upphörde och inte alls till den minskning i antalet beviljade uppehållstillstånd som SD vill nå. Det som däremot fick en enorm effekt på såväl antalet asylansökningar som antalet beviljade uppehållstillstånd, större än någonsin Luciabeslutet och visumtvånget, var att kriget tog slut. År 1995 sökte 9000 personer asyl i Sverige.
Det är helt enkelt andra faktorer än de SD påstår som spelar roll. Vi kan påverka på marginalen, men till en oerhört stor mänsklig kostnad. Om ett antal år har vi inte längre 80-95 000 asylsökande (Migrationsverkets prognos för de närmaste åren), utan är tillbaka på de 20-30 000 som gällde tidigare. Eftersom mellan 50 och 70% av dessa beviljas, bland annat beroende på hur Dublinförordningen tillämpas, kommer vi att bevilja 10-20 000 asylsökande uppehållstillstånd per år när vi är framme vid 2020. Man måste komma ihåg att det är de här nivåerna SD tycker är för höga, när de talar om ”massinvandring”, hur mycket de än utnyttjar människors oro för de tillfälliga behov som kriget i Syrien leder till.
Säg att Migrationsverket hinner avgöra 70 000 ärenden i år, och att 50 000 av dem beviljas uppehållstillstånd. Att införa de drakoniska regler och genomföra de omänskliga utvisningar som SD förespråkar nu, skulle kunna leda till att 20 000 fler utvisas i år, jämfört med vad som annars vore fallet. Är det värt det? Och framför allt, vill vi fortsätta med den politiken när kriget i Syrien är slut och läget i Somalia och Irak blivit mindre akut? SD är inte intresserade av att lösa akuta kriser – de vill omvandla samhället. Liksom Dansk Folkeparti i Danmark kommer de aldrig att bli nöjda. Hur få flyktingar som än kommer, fortsätter de att vara ett problem. Hur mycket man än får genomslag för sina idéer, upphör man inte att skylla sociala och ekonomiska problem på invandring och mångkultur. Vi får akta oss för att låta SD få genomslag i migrations och integrationsdebatten. Det finns inget nämligen inget stopp och SD har inga lösningar.