Jag hör till dem som har gissat att Sverigedemokraterna med tiden skulle behöva släppa sin mest aggressiva antiinvandringspolitik för att istället profilera sig åt ett mer allmänt konservativt håll, i riktning mot ett kristet högerparti. Det finns en hel del som talar för att det finns utrymme för ett tydligt konservativt parti i Sverige. Frågan har bara varit hur snabbt det här sker och om något annat parti skulle ta upp kampen. I och med Ebba Busch Thors framträdande i Almedalen 30 juni, vet vi svaret. Det blev Kristdemokraterna. Förutom den restriktivare hållningen till flyktingar, som även Folkpartiet och Moderaterna givit uttryck för, ger sig partiet in på en tuffare linje överlag. Det handlar om att stärka försvaret, försämra villkor för flyktingar, införa nollvision för aborter, hårdare tag mot kriminella, samtidigt som man behåller en allmänborgerlig syn på skatter och privata alternativ i välfärden. För att rättfärdiga epitetet ”medkännande konservatism” och förmodligen för att inte skrämma bort alla väljare på en gång, behåller de en del av sin retorik gällande satsningar i välfärd och äldrevård. Acko Ankarberg, som var en av Ebba Busch Thors konkurrenter om partiledarposten, får symbolisera våndan hos de gamla kd:arna, när hon som kontinuitetsalibi i partistyrelsen försöker tona ner skillnaderna i KD:s budskap förr och nu. ”Vi är samma parti som tidigare” och ”Ebba skriver under på KD:s grundvärderingar” känner hon sig manad att säga i radions Studio Ett. Redan det faktum att hon känner sig manad att säga det efter att Ebba Busch Thor har haft ett av sina första stora framträdanden som partiledare, säger en hel del. Det är inte bara det att Ebba Busch Thor är en helt ny sorts partiledare, hon har också fått mandat att genomdriva stora förändringar inom partiet. Hon hymlar inte själv med att partiet måste ompröva sin politik och börja lyfta ”hårda” frågor för att lyckas bättre. Det här är båda skrämmande och befriande. Det befriande ligger i att man erkänner att man vill stöpa om ett parti. Det vanliga är annars att man säger ha en alldeles utmärkt politik, men att man misslyckats med att föra ut den. Att erkänna att det kan vara politiken det är fel på har inte hänt sedan Moderaterna reformerades till Nya Moderaterna. Det skrämmande är att resultatet av omstöpningen kommer att bli ett rätt otäckt parti, som kommer att förråa debattklimatet.

Före Almedalen såg jag fram emot att se Ebba Busch Thor som partiledare. Det är spännande och intressant med skickliga politiker och slipade debattörer, även om man inte delar deras uppfattningar. Med vassa argument från ett helt nytt håll i politiken, blir skiljelinjer tydligare och debatter roligare. I intervjuer hör man tydligt hur hon inte bara har tänkt igenom sina argument och sina ståndpunkter, hon lyckas också undvika vanliga intervjufällor genom en blandning av snabbtänkthet, slughet och osminkad uppriktighet. Det är framför allt tydligheten och insikten om att man inte kan vara alla till lags som imponerar. Vi som har tyckt att Jimmie Åkesson hört till de skickligare partiledarna, kunde se fram emot en ny, ännu skickligare retoriker, som dessutom inte satsar allt på den enklaste formen av populism. Eftersom partiet dessutom tar en konservativ sväng för att fylla ut det tomrum som bildats efter att Moderaterna blev ett mittenparti, finns all anledning att tro på framgångar för KD. Jag blir förvånad över att politiska bedömare och kommentatorer tror att framtida väljare endast finns i KD:s nuvarande högerflygel. Framgångarna för SD pekar på något annat. Liksom på återställartendenserna i moderaterna. Om man dessutom är lite lyhörd för att det lite här och var krävs ”hårdare tag” inom alla möjliga områden, är det inte svårt att gissa att ett kristet högerparti definitivt har en framtid i Sverige.

Min förhoppning var att resultatet kunde bli att konservativa intellektuella kunde hitta en plattform, och att debatter framöver kunde bli mer bildade och med fler nyanser än tidigare. Det finns gott om intellektuella konservativa som för min del gärna får höras mer i den allmänpolitiska debatten, personer som är respektfulla mot motståndare och som gärna diskuterar inbyggda intressemotsättningar i den egna ideologin. Efter Ebba Busch Thors framträdande i Almedalen är alla sådana förhoppningar bortblåsta. Hon använder sitt nyvunna mandat och sin retoriska förmåga till att skapa ett helt nytt slags parti: hårt och tufft utanför alla tidigare ramar. Det politiska klimatet har i ett slag förråats långt utanför vad jag trodde var möjligt. Genom en ny attityd och genom att damma av begrepp som ”landsförräderi”, byggs ett parti som gör politiska poänger av folks rädsla på en helt ny nivå. Det civiliserade och anständiga är bortrivet till förmån för en avskalad brutalitet. Visst innehåller talet även en del som kan kännetecknas som hörande till KD:s arv och möjligen också som ”medkännande konservatism”, men det är de hårdare tagen och det brutala språket som sticker ut, och som partiet självt valde att fokusera på i kontakterna med media såväl före som efter talet.

Det här är dessutom ett tecken på ett nytt slags populism, där sättet att närma sig frågorna beror på vilken mottaglighet det finns för djärva uttalanden. Det brutala språket används när det gäller rättssamhället, migrationen, försvaret och liknande. Den mjukare, mer osynliga positioneringen sker i frågor som abort och jämställdhet, där många KD:are står långt från den allmänna opinionen. Att familjens frihet är hotad av pappamånader och subventionerade förskolor möter man med så långtgående idéer det finns utrymme för. Samma sak med aborter. Nu är det samvetsklausuler som står i fokus (att den som är emot abort inte ska kunna ”tvingas” att utföra dem). I nästa steg är det rådgivningen som ska ändras för att stödja en nollvision. Lägg märke till att jag inte har något att invända mot att någon driver dessa frågor. Det är helt i sin ordning att argumentera mot abort och mot pappamånader. Men det är lurigt att förklä de egna åsikterna i något slags liberal eller allmänmänsklig politisk dräkt.

Min gissning är att brutaliseringen i debatten om flyktingar, tiggare, kriminella och terrorister, kommer att att tillta mycket snabbt efter detta. Den faktiska politiken påverkas långsammare, eftersom det inte utan vidare går att kriminalisera till exempel ”terroristresor”. Själva resan kan väl omöjligt vara värre ett brott i nivå med dem man är orolig för ska begås, som mord, kidnappningar etcetera. Att bestraffa resor därför att de egentliga  brotten är svåra att bevisa, låter inte som något man kan genomföra i ett rättssamhälle.

Men att den politiska utvecklingen blir mer sansad än retoriken, är en klen tröst. Min gissning är att brutaliseringen fortsätter in på de områden som tidigare hanterats genom mjukt positionsförflyttande. Bli inte förvånad om abortläkare kommer att kallas barnamördare i någon debatt i framtiden. Eller om antiterrordebatten dras ett steg längre: Föräldrar till barn som åker till kriget i Syrien kanske själva ska få fängelse? Inom det ekonomiska området och välfärden kommer den hårdare brutaliseringen till sist att drabba även missbrukare och sjuka. Visst vill vi hjälpa, men om man inte visar en vilja till bättring, upphör samhällets ansvar. Följer en rökare inte läkarens råd, får man betala själv. En missbrukare som hoppar av en vårdinsats får stå sitt kast. Exakt hur det här kommer att uttryckas, kan jag bara föreställa mig. Tyvärr tror jag inte längre att det går att hindra. Vill ni höra framtidens svenska debatt, kan ni vända er till USA och till exempel testa att lyssna på valfritt inslag på Fox News, eller höra en debatt mellan högerkristna presidentkandidater i valfritt ämne.

Jag hoppas innerligt att jag får fel.