Debatten blir alltid lite tillspetsad efter dramatiska händelser, som den i Paris. Den som vill läsa ännu en vinkel om vem som egentligen är ansvarig och vem som har fått det hela om bakfoten får här min version serverad.

Ivar Arpi, som i mina ögon är skyldig till en hel del märkliga uttalanden om såväl flyktingkris som IS, hade en mycket intressant artikel i SvD tisdagen den 17:e. Han presenterade resultat från attitydmätningar som visade på en hög grad av fanatism och intolerans bland personer i Europa som identifierar sig som muslimer. Det här är mycket intressanta uppgifter, som förtjänar uppföljning och fördjupade studier. Jag hör i och för sig till dem som alltid misstänkliggör undersökningar som tendentiöst verkar bekräfta vad någon gärna vill ska komma fram (Jag menar inte att Ivar Arpi vill det, utan den som beställt undersökningen), men det är på inga sätt oviktigt om det finns många människor i Sverige och övriga länder i Europa som anser att religiösa regler är viktigare än lag och att deras egen tolkning av den egna religionen är den enda rätta. Det här är naturligtvis inte förbehållet muslimer. Fråga sjundedagsadventister om deras uppfattning och Guds lag kontra Sveriges lag, så blir resultatet troligen ett liknande. Om det är någon skillnad i religiositet mellan kristna immigranter och muslimska, får man knappast veta genom en sådan här undersökning. Jag tycker inte heller att det är så viktigt. Att man fokuserar på graden av intolerans och fanatism bland muslimer snarare än bland kristna i Europa idag, är inte så konstigt med tanke på att det finns jihadistiska rörelser som utövar terror i vår närhet. Den kristna terrorn finns naturligtvis också, men eftersom den inte brukar betecknas så, blir jag tvungen att återkomma till den i ett annat sammanhang, när jag har möjlighet att förklara. (I korthet går det ut på att till exempel Breivik i allt väsentligt skulle kunna ses som en kristen terrorist, i det att han hänvisande till en tempelorden i krig mot dem med fel tro)

Låt oss stanna vid intoleransen och fanatismen bland dem som räknar sig som muslimer. Det lilla fåtal som aktivt stöder IS, kan visserligen vara farliga, men det är inte dem sådana här undersökningar tar fasta på, eftersom det stödet är svårt att mäta. Det intressanta är istället de personer som mer allmänt anser att religion är viktigare än lag och de som säger sig omfatta den ”enda sanna” tolkningen av en religion. Man behöver egentligen inte vara särskilt religiös eller särskilt fanatisk för att uttrycka sig åt det håller i en undersökning. Det behöver inte heller vara ett bevis för att man omfattar något slags samhällsomstörtande ideologi. Däremot kan man utan vidare se det som tecken på korttänkthet och för lite praktiserande av kritiskt tänkande. Om den egna tolkningen av religionen är den enda sanna, behöver man till exempel inte ha religionsfrihet. Det avslöjar också en märklig brist på ödmjukhet inför livsåskådningsfrågor, kombinerat med ett avslöjande om en tro på en ”sanning” utanför människors förnuft och tyckande.

Att forska vidare i vilka som förfäktar de här attityderna och var de finns vore en välgärning. Jag blir inte förvånad om de flesta personer som svarar åt det här hållet finns i samma regioner och stadsdelar som den mer uttalade fanatismen frodas. Ungefär på samma sätt som högerextremism är vanligare i de sociala grupper och i de sammanhang där träning i intellektuell ödmjukhet och tolerans inte hör till vardagen. Det för oss vidare till frågan som väcks av Torbjörn Elensky i en artikel i SvD, praktiskt nog publicerad den 17 november även den. De som utvecklat en världsfrånvänd syn på tolerans och som omfattar delar av den världsbild som fanatiker sprider, är i själva verket medskyldiga till att möjliggöra terrorism, hävdar han. Han säger att terroristen själv är mest skyldig, med påhejare av fanatism i en tät cirkel runtomkring som goda tvåor. De som tyst accepterar det som sker, därför att de misstror andra och alltför okritiskt delar vissa av fanatikernas beskrivningar, blir därefter skyldiga. Han jämför intressant nog med nazismen, där det var tydligt vad nazisterna ville under lång tid utan att någon stoppade dem. Och precis som man inte kan skylla denna förutsättning för nazismens framväxt på Versaillefreden, kan man inte skylla framväxten av jihadistisk terror på Väst, eller på social utslagning. Här någonstans stöter resonemanget på patrull. Vad som skulle kunna vara ett intressant inlägg om dogmatiska föreställningar, om intolerans och antiintellektualism och dess betydelse för att fanatismen kan frodas, faller ihop i en exempellös fantasilöshet och brist på perspektiv. Det finns väl ingenting som hindrar att de här cirklarna kring fanatikerna existerar, samtidigt som sociala faktorer spelar roll och Väst bär åtminstone något ansvar genom sitt agerande.

Jag anser att var och en har ett mycket stort personligt ansvar för sitt agerande, för vilket tankegods man göder och för hur man uttrycker sig. Den som bor i Sverige och samtidigt bejakar jihadistisk terror är inte bara ute och cyklar rent intellektuellt, hen är dessutom historielös och kortsynt. I ett samhälle utan Sveriges frihet och tolerans skulle den personen inte kunna uttrycka sina åsikter om vare sig samhälle eller om sin personliga tro. Att hoppas på att något samhälle ska upprättas som inte tillåter konkurrerande ideologier eller olika religioner, eller ens alternativa tolkningar av ens egen religion och som dessutom råkar stå för exakt just det man själv tror på. är precis så naivt som det låter. I själva verket kan de bara bo i ett fritt samhälle – som Sverige – om de vill ha chansen att förverkliga sina liv i enlighet med sin uppfattning. Men de får också leva med att andra lever sina liv efter sina respektive uppfattningar. Det är nedsidan. Men eftersom alternativet är att även de själva måste anpassa sig efter någons dekret, borde valet vara enkelt. Alltså: ju mer fanatiska åsikter, desto mer rädd borde man vara för att leva i ett fanatiskt land. Det gäller jihadister såväl som nazister.

Jämförelsen mellan nazister och jihadister görs av Elensky också, men med ett par skillnader. Bland annat talar han inte om jihadister, utan om islamister. Inte fanatiska islamister eller våldsbejakande islamister, utan kort och gott islamister. Det är en farlig glidning, som låter förstå att alla som vill blanda politik med religion är att jämföra med nazister. Jag är inte heller ett stort fan av att blanda religion och politik, bland annat av de toleransskäl jag beskrev ovan. Men att rakt av beskriva islamism generellt som lika farlig som nazism tycker jag är att ta i. Det är som om nationalism rakt av skulle jämföras med nazism. Har inte exemplet i Tunisien visat att demokratisk islamism kan finnas? Alltså genom partiet Ennada som vann ett val, tog fram en ny författning och sedan lämnade ifrån sig makten när de förlorade nästa val.  Tyvärr utgör de väl ett undantag, men ändå.

Så till det sociala utanförskapet och Västs ansvar. Tror inte Torbjörn Elensky att följderna av Versaillefreden och de enorma skadeståndskraven på Tyskland efter första världskriget, på något enda sätt låg till grund för mottagligheten av en populistisk ledare med en förenklad världsbild och tydligt utpekade syndabockar? Ökar inte intoleransen i ekonomiska kristider och riskerar den inte att öka mest bland dem som på olika sätt är marginaliserade, alldeles särskilt om någon utnyttjar läget för att sprida propaganda? Har inte samhällets förmåga att fånga upp social oro och social utslagning något alls att skaffa med radikalisering eller människors känsla av delaktighet i samhället? Är det bara en slump att politiska rörelser som tar avstånd från samhället och som använder skarpare retorik kring de problem de identifierar, har en tendens att växa till sig i tider av ekonomisk tillbakagång? Varför skulle det inte vara ett politiskt ansvar att undanröja det man kan av denna grogrund för avståndstagande från samhället? Annars finns det väl inte något politiskt ansvar för någonting, utan endast det privata ansvaret hos varje individ. Elensky är förstås fri att tycka det, men om han gjorde det ännu tydligare, så kunde det bli en mycket intressant diskussion.

Åsikten att Väst inte har något som helst ansvar för att terrorangreppen som riktas mot oss, är spännande. Jag har aldrig hört någon som hävdar att terroristen själv är fri från ansvar på grund av Europas och USA:s utrikespolitik. Däremot är det allt fler som öppet pekar på att IS bildades efter USA:s insats i Irak. Det innebär väl åtminstone något slags ansvar? Det ständiga stödet till Saudiarabien från alla Västmakter spelar väl också någon roll. Liksom krigen i Afghanistan och de amerikanska drönarattackerna runt om i världen. Det är här perspektivlösheten kommer in. Man bör fördöma dödandet av oskyldiga, och det är rimligt att avfärda terroristattacker som fega handlingar, för vilka det finns ett antal personer som är ansvariga. Men man kan inte med trovärdighet hävda att terroristerna nu sett till att blanda in oss i ett krig och att Europa, precis som tidigare USA, nu är i krig mot terrorismen på grund av dessa attentat. Sanningen är ju att Europa och USA sedan rätt länge är engagerade i krig, inte nya slags krig mot en ny sorts krigare, utan i vanliga gammaldags krig om landområden, makt och inflytande. Även Sverige har deltagit. I Afghanistan, Libyen, Mali och Irak. I Irak visserligen endast som rådgivare, men ändå. Och visserligen på ”rätt” sida, men ändå. Man strider väl alltid på den sida som är rätt? Det pågår ett inbördeskrig sedan över 5 år i ett land vid Medelhavet, alldeles i Europas närhet. Till det kriget har vi (=USA och Europa. Bland andra) skickat pengar och vapen till alla möjliga aktörer. Det är inte mer än två år sedan svenska riksdagspolitiker tyckte att det vore en bra idé att exportera mer vapen till oppositionen i Syrien. Som tur var satte våra strikta vapenexportlagar stopp. Men svenska vapen finns där ändå, från tidigare leveranser och leveranser till andra länder. Många av dem finns alldeles säkert i IS händer nu. Varför anser Torbjörn Elensky med flera, att det är helt orimligt att se på det som händer som att en liten del av det sedan länge pågående kriget i vår närhet, som vi dessutom på flera sätt är delaktiga i, nu har spritt sig till Europa? Kan man inte se angreppet på civila som en militär strategi från en väsentligt svagare fiende, som inte har skuggan av en chans mot militära mål? Det blir inte smakligare för det, men är det inte så det är i krig?

Ovanpå det kommer de civila offer som följer av europeiska och amerikanska krigsinsatser som görs, men som vi inte gärna talar om. Slå gärna upp hur många civila offer det hittills blivit av USA:s drönarattacker de senaste åren. Hur många oskyldiga barn som har dött, till exempel. Edward Snowden har förklarat att man identifierar dem man vill döda genom deras mobiltelefoner. Om någon annan håller i telefonen eller någon står för nära, stryker den med.

Det här kan låta som en klassisk relativisering av det slag Elensky kritiserar och som han så träffande kallar ”whataboutism”. Han menar att så snart jihadistiskt våld kommer på tapeten, finns det personer som vägrar uttala sig om det som just hänt, utan som istället relativiserar det hela genom att ta upp helt andra saker, som drönarattacker eller Europas inställning till muslimer. Det är klart att jag riskerar att falla i den fällan, men det känns inte lika farligt om jag gör det, som står på Västs sida, som om någon gör det för att försvara IS. Jag hoppas nämligen att Väst vinner. Jag ser hellre att svenska vapen används mot jihadister än mot oss i ett terrordåd. Vi har mer gemensamt med Frankrike än med någon av de grupper som strider i Syrien. Därför kan jag inte gärna anses gå någons ärenden när jag påminner om att det kanske ändå finns ett ansvar från Väst. Jag behöver inte påminna om att terrorismen är hemsk, det gör dygnet-runt sändningarna i alla medier tillräckligt bra. Men vem uppmärksammar bombningen av drygt 100 lastbilar i Syrien i helgen, direkt efter terrorattacken? Det stod om den också i SvD den 17:e. Det var ett referat från en artikel i New York Times som berättade att Frankrike och USA hade bombat ett antal lastbilar med olja på väg till Turkiet. Där skulle oljan säljas på svarta marknaden. Att bomba dem är ett sätt att såra IS ekonomi. Men det är faktiskt också ett sätt att döda människor. Minst 116 personer, räknat med en förare per lastbil. Några av dem kanske var IS-krigare. Andra var rimligen personer som körde för pengar eller var tvingade att köra. Det här var en icke-fråga i artikeln. Offer man får räkna med i ett krig mot terrorismen får man förmoda.

Men tycker jag inte att det är bra att man sänker IS ekonomi? Jo, det är säkert en rimlig militär strategi. De har ju inga legala inkomster att tala om, så försäljning av råolja på svarta marknaden är deras viktigaste finansieringskälla. Men jag bara undrar: måste allt handla om militär strategi? Kan man inte lägga in andra värden? Om dessa lastbilar går att spåra och följa tillräckligt bra för att bomba, borde man väl kunna stoppa dem om avväpna eventuell eskort istället? Med tillräckligt stor insats borde de ge upp rätt så lätt. Eller hade de självmordbombare med i bilarna i händelse av att de blir stoppade? Om inte borde man ha kunnat hitta andra alternativ. För inte kan väl syftet vara att genom bombandet varna andra som överväger att köra lastbil åt IS? Att se det som en militär fördel att några som kör för pengar går åt, för att det ska bli svårare att rekrytera förare? I så fall kunde man ju tänka sig att ett antal personer i dessa chaufförers närhet, som ännu inte anslutit sig till IS, nu faktiskt gör det, för att hämnas. Men så kan det ju inte vara, eftersom beskyllningar om att Väst är skyldiga till något som slår tillbaka bara är bortförklaringar av förvirrade extremister.