S har valt ny partiledare. Miljöpartiet har nya språkrör och Centern står på tur för ett ledarskifte. Det här tillmäts av många stor betydelse, framför allt för partierna själva. Jag hör till dem som tror att ledarskap är viktigt, men att det slags fokusering som läggs på partiledare är osund. Partiledarna agerar frontfigurer: debatterar, blir intervjade och bjuds in till pratshower. Det är den sidan vi ser, men den har egentligen inte så mycket med ledarskap att göra. Man kan vara en skicklig TV-person men en dålig ledare och tvärtom.

Att få organisationen att arbeta effektivt, att ta vara på idéer och att genomdriva förändringar misstänker jag vara en väl så viktig ledaruppgift. Men det är inte främst kandidaternas ledaregenskaper som diskuteras i media, det är deras talanger som frontfigurer och ibland deras politiska inriktning.

I ekot den 25 augusti hörde jag en centerpartist – jag missade tyvärr hennes namn – uttrycka att de centerpartistiska kandidaternas personliga politiska preferenser inte hade så stor betydelse, eftersom det ändå inte är de som bestämmer politiken. Det gör partistyrelsen och i sista hand medlemmarna och det har partiledaren att rätta sig efter.

Det här var ett uppfriskande svar, eftersom det går emot den gängse rapporteringen i framför allt TV, där partiledarens personliga politiska preferenser tvärtom anses mycket viktiga för partiernas framtid.

Men, eftersom den intervjuade centerpartistens svar ledde till slutsatsen att det avgörande var den nye partiledarens förmåga att ”nå ut genom TV-rutan”, blev jag lite bekymrad. Vad hände med ledaregenskaperna? Är det helt omöjligt att tänka sig att en person kan leda en organisation där andra får agera frontfigurer? När man slår fast att partiledaren måste vara ”medial” har man gjort en rad antaganden, till exempel:

– Genomslaget i media avgör partiets framgång
– Medierna koncentrerar sig på partiledarna, vilket man får acceptera
– Det går att göra generella förutsägelser om hur TV-tittarna kommer att uppfatta en viss person

Det finns fler underliggande antaganden, men de här är de jag omedelbart kan upptäcka. Den första behöver man inte vara expert för att hålla med om. Den väljare är inte född som hellre analyserar lagda motioner i riksdagen än skaffar sig sin uppfattning genom en medial vinkel.

De andra två verkar i mina ögon vara sådant som bör diskuteras i den egna organisationen, tillsammans med PR-konsulter och andra experter. Är det alldeles självklart att det som i mina ögon verkar vara en egenskap som ”tränger igenom bruset” också är det som uppskattas av andra?

Och vidare: Måste man leta efter någon som kan framstå på ett positivt sätt, snarare än att leta efter den man själv anser ha positiva egenskaper?

Jag anser för egen del att det är klokt att fundera på vad man själv anser i de flesta slags frågor, och ta ställning utifrån det, och inte utifrån vad man tror att andra tycker. Egenskaper jag uppskattar (det kan vara integritet, ärlighet eller så) blir viktigare än vad man tror att andra kommer att tycka.

Jag inbillar mig att de allra flesta som uttalar sig i partiledarfrågor har en egen åsikt om vad som är viktigt, och lägger till kandidatens ”mediapersonlighet” som en faktor bland dessa. Resultatet blir en metadiskussion inom områden som de inblandade egentligen inte behärskar och som våra vanliga medier givetvis har ett egenintresse i att förstora betydelsen av.