Mycket har redan sagts om Juholt trixande med bostadsbidrag. Alldeles förutom att det är obehagligt med drev – att någon har ett intresse av läcka negativa nyheter om Juholt – är själva kritiken högst rimlig. Frågan är inte heller utagerad i och med att Juholt erkänner och betalar tillbaka. I själva verket reser återbetalningen fler frågetecken än den rätar ut.

Jag hör inte till dem som tror att Juholt begått ett lagbrott. Jag är inte ens säker på att jag anser att det spelar särskilt stor roll om hans sambo bor i den aktuella lägenheten eller ej. Om det finns en möjlighet att få tillägg för dubbel bosättning, med en maxgräns per månad, spelar det i mina ögon inte så stor roll hur lägenheten används, så länge det inte finns någon vidareuthyrning eller annan användning med i bilden.

Det är alltså i mina ögon inte helt orimligt att begära full ersättning även när ens sambo bor i lägenheten. Särskilt inte om man har berättat att det är så.

När frågan dök upp tänkte jag att bidragssökandet kunde jämställas med att man äskar ett skatteavdrag: man skriver i det man vill göra avdrag för och så prövas det.

I efterhand har jag förstått att de inte är så det går till när det gäller det här bidraget. Det sker ingen prövning utan förfarandet bygger på något slags förtroende. Då blir det något annorlunda. I socialdemokratiska partiet anses det fult att vilja roffa åt sig, särskilt om man är välbetald. Därmed har Juholt, enligt det sättet att se, per definition betett sig illa. Jag vill inte gå så långt, utan konstaterar att ansvaret vilar större på den enskilda personen när kontrollen är svag. Juholt borde, om reglerna är otydliga, ha tagit reda på dem. Att tolka otydliga regler till sin egen fördel, är inte särskilt sympatiskt.

Om det nu visar sig att det inte fanns skrivna regler, och att Juholt inte alls blev varnad, finns det inte något rättsligt case. Men hur är det med ansvaret. Är allt därmed frid och fröjd? Det är här återbetalningen kommer in i bilden. Jag resonerar så här:

Om Håkan Juholt inte har känt till reglerna, inte fått påpekanden och inte blivit varnad, kan han ha trott sig handla rätt och riktigt och kanske inte ens haft syftet att utnyttja brister i regelverket för egen vinning. Men om han nu anser sig ha gjort rätt och om det nu inte finns några regler som säger annat – varför i hela friden betalar han tillbaka? Och hur kunde han komma fram till hur mycket han skulle betala tillbaka? Hans snabba, närmast reflexmässiga reaktion att erkänna att det var fel och att han ska betala tillbaka, tyder inte på att han anser sig ha haft rätt. Vad grundar han sitt beslut på? Ett formellt krav? En prövning där han fått inkomma med sin syn, men visat sig ha fel? Jag har inte hört eller läst något om någon sådan prövning eller något sådant krav.

Själva erkännandet och återbetalningen är i sig ett bevis på att han visste att han gjort fel. Och därmed på att han har försökt sko sig. Han hade kunnat säga: ”Ja, jag har begärt full ersättning, men det har jag rätt till. Jag håller mig till beloppsgränsen och skattebetalarna betalar inte mer för att min sambo också bor där” Han skulle kunna tillägga: ”Jag ska ta upp det med kansliet och med riksdagsgruppen och om de anser att jag har gjort fel, kommer jag att betala tillbaka”.

Han hade till och med kunnat konstatera, efter att såväl kansli som riksdagsgrupp sagt till honom att han gjort fel: ”Ja, det står klart att jag anses ha överutnyttjat systemet. Där har vi olika uppfattning, men jag viker mig självklart för den åsikten för att slippa diskussioner om girighet”.

Det är ett av de möjliga sätt en person som faktiskt ansett sig ha agerat ärligt och rätt kunde ha hanterat det på. Det sätt han betett sig på nu, inger allt annat än förtroende. Han verkar inte förstå att det inte är pengarna det handlar om. Det finns väl ingen som anser att det är det faktum att Sverige ett tag var 160 000 kronor fattigare som är det allvarliga, utan att det finns en presumtiv statsminister som agerar olika beroende på om någon kommer på honom eller ej.