Den 4:e februari höll Donald Trump sitt ”State of the Union”-tal. Där lovprisade han, som de flesta presidenter före honom, den egna insatsen för landet. Kommentatorerna i USA såväl som i Sverige anser att Trump gjorde bra ifrån sig. Han höll sig borta från de mest kontroversiella ämnena och undvek den mest uppslitande konfrontativa retoriken. Några av hans talepunkter fick starka applåder från alla läger bland åhörarna.

Han berömde sin insats inom många områden och gjorde gällande att USA på tre år blivit starkare och mer respekterat i omvärlden. Han berömde också den amerikanska ekonomin, som han menade är urstark. Flera kommentatorer ansåg att det var ett taktiskt smart drag att peka på den ekonomiska utvecklingen, eftersom den enligt ett antal parametrar visar på en ”objektivt” sett positiv utveckling. Till exempel en låg arbetslöshet och börsrekord. Låt mig helt kort problematisera den bilden en aning.

Det är inte så att Donald Trump har underlåtit att prata om ekonomin därför att det funnits viktigare saker att prata om. Han har inte avfärdat ihärdiga påpekanden från sina ekonomiska rådgivare om att han har allt att vinna på att förknippa sin politik med USA:s ekonomiska utveckling. Det är i själva verket inte alldeles självklart att den ekonomiska utvecklingen är entydigt positiv. Till exempel är USA:s statsfinanser urusla och den ekonomiska politiken så riskfylld att det bara är en tidsfråga innan bristerna påverkar landets ekonomi i sin helhet. Att Trump pratar mer och mer ekonomi nu, beror i all enkelhet på att en eventuell recession inte längre hinner uppstå före valet (recession= krympande BNP två kvartal i rad). Efter valet, när en recession väl inträffar, eller finansmarknaden kollapsar, kommer Trump att inta en helt annan roll: där han ställer sig bredvid och förklarar vad andra har gjort för fel. Det kommer att vara Kina som inte uppfyller sina löften, Europa som inte kan sköta sin ekonomi eller Federal Reserve som sänker räntan för lite.

Sanningen är ju att Donald Trump inte har gjort särskilt mycket nytta för att förbättra USA:s ekonomi, men däremot mycket skada (som många andra före honom). Han har fått igenom helt enorma ökningar av de offentliga utgifterna och samtidigt sänkt skatterna rejält. Budgetunderskottet är enormt, särskilt med tanke på att det fortfarande kan anses vara något slags högkonjunktur. Det är klart att BNP får en skjuts och de rikaste får pengar över (att till exempel satsa på börsen), om inte bara banker utan också staten, kastar ut pengar och samtidigt sänker skatterna. Det är de knep man brukar ta till när det är ekonomisk kris i ett land. Under Obamas första år var underskottet ännu större än nu, för att parera effekterna av finanskraschen 2008. Kritiken från republikaner var inte nådig på den tiden och de gick följdriktigt inte med på några som helst skattehöjningar för att finansiera minska underskottet, varför statsskulden ökade kraftigt.

Men att man nu, i en situation som beskrivs som helt fri från kris och problem, kan bedriva en finanspolitik som ens liknar den som fördes då, är häpnadsväckande. De vinster som uppnås är kortsiktiga, medan problemen som följer är omöjliga att överblicka. De ständiga underskotten innebär att en enorm statskuld blir ännu större (når 23 biljoner dollar i år) och att räntorna (trots det enormt låga ränteläget just nu) blir alltmer kostsamma. Räntekostnader står för 10% av statens utgifter och är den utgiftspost som växer snabbast. En fjärdedel av statsbudgeten finansieras genom lån.

Ovanpå det anser Donald Trump att Federal Reserve borde sänka räntan. Han bedriver en kampanj som troligen inte har till syfte att få dem att ändra sig, utan att ge honom en utväg att förklara kommande försämringar i konjunkturen. Federal Reserve har inte heller lyssnat på det örat, men har å andra sidan ägnat sig åt det som kallas för ”kvantitativa lättnader” under hela hösten 2019. De har helt enkelt sett till att hålla ekonomin igång genom att pytsa ut enorma mängder likviditet. Även det något som förr användes för att bromsa effekterna av en lågkonjunktur.

USA har alltså en president som helt ogenerat berömmer sig om att redan nu ha bränt av det mesta av det krut som skulle kunna göra bättre nytta i en kommande lågkonjunktur, utan att någon protesterar. Det applåderas till och med och beskrivs som ”objektiva” framgångar. Vad händer den dag det inte finns omåttlig tillgång till kapital för att finansiera de ständiga underskotten eller den dag förtroendet minskar för USA:s förmåga att generera tillväxt med ständigt ökande skulder? När räntorna därför stiger på allvar och statsbudgeten måste krympas samtidigt som likviditeten blir allt sämre? Kommer man att blicka tillbaka mot året 2020 och tycka att Trump gjorde rätt som ökade utgifterna samtidigt som skatterna sänktes och spekulationerna på börsen exploderade? Fan tro’t