Om det är möjligt att samtidigt få en klump i magen och sätta kaffet i halsen, så var det vad som hände mig på morgonen den 7 april. I en artikel skriven av Katarina Tracz, presenterad som biträdande chef för ”frivarld.se”, försvaras drönarattacker under rubriken: ”Drönare kan vara det minst dåliga”. Det var en mycket obehaglig artikel som fick mig att bli ordentligt orolig över vad ”frivarld.se” kunde vara för hardcore USA-kristenhöger tankesmedja som verkade i Sverige. Jag gick in och tittade på den sedan, och jag är inte lika orolig längre. Den bestod av artiklar från konservativa tyckare med en en hög intellektuell höjd, av vad jag kunde bedöma. Det var mer resonerande nyanserade artiklar än jag hade befarat. Men – jag måste ändå rätt skarpt ifrågasätta Katarina Tacz sätt att resonera och hennes slutsatser, i denna kritik mot hennes artikel om drönare.

Drönare är alltså de förarlösa plan som såväl utövar spaning som beskjuter mål på distans. Än så länge har jag bara hört talas om dem i militär användning från USA:s sida, och det är mycket riktigt de amerikanska drönarna Katarina talar om. Mer bestämt de drönare som använts i Jemen i ”kriget mot Al-Qaida”. Katarina Tracz bemöter huvudbudskapet i radioprogrammet ”Konflikt” som behandlade ämnet. Där beskrevs drönarkriget som något nytt, som förändrar sättet att föra krig på. Hon anser att en nyhetskonsument har svårt att ta ställning till vad användningen av drönare betyder, eftersom informationen är indränkt med inställningen att det är nytt och framför allt att många civila drabbas. Den seriösa poäng Katarina har och som jag gärna ger henne ett erkännande för, är att man måste se nyktert på ny slags teknik i krigföringen och låta fakta och erfarenheter spela en stor roll i diskussionen, just för att att komma åt moraliska och etiska dilemman med den nya tekniken, istället för att förblindas av ogrundade påståenden.

Med det sagt anser jag att Katarina Tracz i övrigt är inne på helt fel spår, när hon vill såga föreställningen om drönare som en avgörande faktor för förändrad krigföring, genom att visa siffror på antalet civila offer. Hon visar några uppskattningar på hur många civila som dödats av drönare och menar att det ändå är relativt låga siffror, jämfört med andra sätt att identifiera och slå ut terrorister. Vad är det här för trams? Vilka andra sätt att identifiera och slå ut terrorister har vi stött på? Vad är jämförelsematerialet? Det riktigt obehagliga är att Katarina Tacz i några underförstådda meningar visar att hon har köpt konceptet om ”kriget mot terrorismen” Det är väl bra att vara mot terrorism, men vad är det för fel med att spåra upp, fängsla och ställa inför rätta? Eller spana, spåra och samla in bevis för illegal verksamhet? Nu är jag möjligen något pacifistiskt lagd och har svårt att se rättfärdigandet även i konventionella krig. Men trots allt brukar det finnas en motståndare som vet om att den är i krig, och ett antal parter som har tydliga intressen och ett klart mål med sin krigföring (att säkra en gräns, att utöka sitt territorium, att knäcka en parts militära kapacitet, eller att slå ner en avgränsad grupp angripare/samhällsomstörtare eller så). Att ”terrorismen” skulle vara en så tydligt definierad motståndare att den går att föra krig mot, är i mina ögon en befängd tanke. Särskilt om man med ”terrorismen” menar inte bara de personer som begått brott, utan också personer som är medlemmar i organisationer där helt andra personer begått brott. Att identifiera ett antal personer som möjliga terrorister och sedan acceptera att det dör oskyldiga barn när man dödar dessa personer, har väl inte så stor likhet med andra slags krig? Det rör sig trots allt inte om länder som USA befinner sig i krig mot, utan om enstaka organisationer och personer som av USA:s underrättelsetjänst anses kunna utgöra hot.

Om nu inte drönarna anses vara något nytt, så är det definitivt något nytt att en nations militär tycker att det är helt OK att göra egna utredningar om vem och vilka som utgör hot, var som helst i världen, och sedan döda dessa personer. Jag är ledsen Katarina Tacz, men jag ser inte vad som är normalt eller önskvärt med detta. Jag inbillar mig också att den här typen av agerande inte hade varit möjligt utan drönarna. USA hade inte kunna utföra lika många av dessa attacker med riktiga soldater, hemliga eller synliga, på plats. Drönarna är helt enkelt ett nödvändigt villkor för att det här dödandet ska kunna pågå. Eftersom drönare ännu inte har använts i någon omfattning i annan krigföring, så är det hur man än vrider och vänder på det, något helt nytt med drönarkrigföringen.

Men det här är inte det värsta. Det värsta är att Katarina Sacz glömmer, eller låtsas glömma, en av de viktigaste poängerna med reportaget i Konflikt, nämligen den skräck och osäkerhet som sprids i en civilbefolkning när drönare används. Ett konventionellt krig är också skräckinjagande, åtminstone precis där det pågår. Men drönarna står för ett annat slags rädsla, en insmugen osäkerhet, av det slag som finns i samhällen som utsätts för sporadiska beskjutningar. Eller där man då och då utsätts för terrorattentat. Man blir orolig och undrar: När händer det igen? Hur ska jag skydda mig? Man blir försiktig och ängslig. I reportaget beskrivs hur de som är på marken omöjligen kan skilja mellan ”spanar”drönarna och ”attack”drönarna och hur stressade och oroliga de blir när de ser de cirklande planen. De här drönarna sprider alltså en skräck på ungefär samma sätt,som terrorattacker gör. De dödar också civila på samma sätt som terrorattacker gör. Så vad är skillnaden? Skyddar man sig från eventuell terror, genom användandet av terror? Är det OK därför att målet är gott, att oskadliggöra terrorister. Men om det sker med terrorliknande metoder, är det verkligen OK då? Och värre än så, vem är det som avgör vilka som är terrorister eller ej? Om deltagande i ett möte med en aggressiv grupp som förespråkar terror innebär att man kan bli dödad, betyder inte det att dessa mord är politiska? Och vad skulle vi säga om en jemenit eller pakistanier faktiskt tycker att det går att tolka drönarattackerna precis som jag har vinklat det här och bestämmer sig för att slå ut de anvariga med hjälp av förarlösa plan. Skulle vi vara lika förlåtande då, om det blir ett antal ”civila förluster” i grannskapet där drönarflygarna bor, eller där deras chefer bor?