Wallerborg

Det gick så fort. Debatten om flyktingar, migration, integration och terrorism slog över, från att ha varit vad jag skulle kalla öppen och liberal, till att bli inskränkt och hätsk. Vi som varit oroliga för den danska debatten, en ond cirkel där migrationspolitiska åtstramningar bekräftat ett hätskt samtalsklimat, som i sin tur lett till ytterligare tuffa politiska utspel, vilka öppnat upp för en tolerans mot ännu  hätskare tonläge, har nu fått se svenska debattörer och medier springa ikapp och om de danska motsvarigheterna. Ju fler som tar över det ”invandringskritiska” språkbruket och anammar problembeskrivningar och förhållningssätt från dem som tidigare ansågs vara extrema, desto mer drivs Sverige i en intolerant och fientlig riktning liknande den vi har sett i öst- och centraleuropa.

Åsikter som jag tidigare skulle ha gissat kom från uteslutna Sverigedemokrater, uttrycks nu av ledarskribenter, debattörer och politiska företrädare praktiskt taget överallt. Vem som helst kan idag kläcka ur sig att det varit fri invandring till Sverige, att ”mainstreammedia” mörkar problem med invandring och ovanpå det skylla terrorhotet på migrationen till Europa.

Invändningarna mot dessa uppfattningar är många och jag ska inte ägna det här inlägget åt att bemöta dem. Jag vill bara peka hur svårt det har blivit att föra en nyanserad debatt, när huvudfåran förflyttats så långt så fort. Det paradoxala är att det finns seriösa debattörer som anser att det är den nuvarande debatten som är nyanserad och sund, medan vi för ett år sedan håll på överdriven ”snällism” i en alldeles för snäv åsiktskorridor. För mig, som redan tidigare ansåg att media hade en slagsida åt en negativ beskrivning av muslimer, flyktingar och förorter och att klagomålen på den snäva korridoren var överdrivna, är den inställningen häpnadsväckande. På sätt och vis vore det bra om jag hade fel – att dagens debatt är öppnare och bättre speglar opinionen i dessa frågor. Om det inte är opinionen som har svängt, utan debattklimatet som blivit öppnare, går det att se liter mer positivt på utvecklingen. Tror man på öppen debatt och demokrati, lönar det sig inte att gnälla om att andra tycker ”fel” – det är bara att kavla upp ärmarna och ge sig ut och argumentera.

Problemet är bara att användandet av vissa begrepp och accepterandet av vissa verklighetsbilder i sig bidrar till en förråad debatt. Och eftersom den utvecklingen går så fort, är jag på riktigt orolig för att tiden för upplysta samtal håller på att rinna ut. Gränsen för vad som anses rimligt att föreslå tänjs hela tiden åt det repressiva hållet, inte bara i kommentarsfält och i ”alternativa” medier, utan av politiker, opinionsbildare och journalister. Jag försöker intala mig att det är sociologiskt intressant och allmänbildande att på plats få betrakta hur det går till när medborgarna i ett land frivilligt stryper sina fri- och rättigheter och utmanar principer om likhet inför lagen. Vi är redan bra nära att tycka det är rimligt att låsa in människor utan att de är misstänkta för brott och utan att det rör sig om asylsökande som har fått avslag och ska utvisas, till exempel medan asylprövningen pågår. Det är inte otänkbart att vi inom kort inför allmänna DNA-prov vid gränsen, för personer som ser ”utländska” ut. Ännu lättare att tänka sig är ett förbud mot att uttrycka sitt stöd för IS eller annan våldsbejakande islamism. Allt det här naturligtvis med de bästa intentioner. Inlåsningen av asylsökande kan motiveras med risk för ”kaos” eller ännu hellre att det sker ”för deras egen skull”. När hotet från högerextremister blivit för stort, till exempel.  DNA-proven tas naturligtvis för att slippa få in brottslingar, i värsta fall terrorister. Att mörka personer som är födda i Sverige också får lämna DNA-prov, förklaras med att id-kort och pass inte räcker: de har ju visat sig vara förfalskade alltför ofta. Men personer av mer uppenbart svenskt ursprung kan av praktiska skäl undantas. Deras pass eller ID har knappast stulits för användning av personer med helt annan etnicitet, kan man hävda. Begränsningar av yttrandefriheten kan motiveras med att man vill ha något instrument att sätta dit ”rekryterarna”. Goda syften, hemska åtgärder.

Vi går obönhörligen i den här riktningen om vi inte ser upp. Det vilar ett tungt ansvar för opinionsbildare och debattörer som tar över vinklar och språk från högerextremistiskt håll och därmed hjälper till att legitimera dessa. Det handlar om hur framför allt, men inte enbart,  vissa borgerliga politiker och borgerliga tidningars ledarsidor uttrycker sig och den aningslöshet med vilken deras bidrag till språk- och perspektivförskjutningen levereras.

Naturligtvis måste även vi som kritiserar denna utveckling vara uppmärksamma och inte i onödan undvika viktiga debatter eller etikettera vissa åsikter av det enda skälet att vi inte tycker om dem. Det finns mängder av borgerliga debattörer som diskuterar problem utan att falla i de fällor jag talar om här. Flera av dem är i grunden positiva till invandring, de tror på människor, men de är skeptiska till Sveriges och framför allt till vänsterns sätt att tackla problemen. Bland andra Alice Teudoresco och Tove Lifvendahl räknar jag gärna hit. Sedan har vi ett antal personer som levererar seriösa inlägg och pekar på verkliga problem, men som genom uttryckssätt och brist på proportioner riskerar att trampa snett. Hit räknar jag till exempel Nuri Kino. Till sist har vi personer, inte minst politiker, som medvetet trampar över för att flirta med den opinion som det vet finns. Förutom de flesta Sverigedemokrater, vill jag räkna till exempel Ebba Busch-Thor och Lars Adaktusson till den kategorin.

Nuri Kino har skrivit mycket intressanta artiklar som bland annat uppmärksammat förföljande av kristna, inte bara i Syrien och Irak, utan här i Sverige. Det förekommer hot, våld och trakasserier mot kristna för att de är just kristna, vilket Nuri uppmärksammat. Det är utmärkt. Han behöver inte i varje bokstav eller varje mening ta ansvar för att hans text kan tas till intäkt för föreställningen att muslimers våld mot kristna är det största problemet på våra flyktingförläggningar. Problemen finns och man måste inte berätta att muslimer också hotas och förföljs varje gång man beskriver ett annat problem. När han däremot i en artikel gav sig på att skriva om problemen med falska identiteter bland kriminella i Sverige, använde han sig inte av journalistik eller något slags normal kritisk granskning. Istället var det anekdotiska argument som användes för att driva linjen att svenska myndigheter blundar för problemen och att vi låter kriminaliteten i det här avseendet flöda. Ämnet är intressant och skulle förtjäna uppmärksamhet från fler. Men i och med att Nuri inte undersöker omfattningen, utan endast läser en dom som en enskild polis rekommenderat och citerar enstaka tjänstemän lite godtyckligt, samtidigt som han nämner att han fått den viktigaste informationen från Merit Wager, som han beskriver som ”samhällsdebattör”, gör han sig skyldig till en farlig glidning och normalisering.

Merit Wager är visserligen samhällsdebattör. Hon är också noggrann med att på sin blogg påpeka att hon inte stödjer någon viss politik eller driver någon egen linje, utan endast beskriver verkligheten. Hon framhåller också, och är uppmärksammad för, att hon har iklätt sig en roll som språkrör för tjänstemän på migrationsverket.

Allt detta får hon gärna göra. Hon får hemskt gärna skriva sin blogg också. Hon har uppenbarligen uppriktiga ambitioner och tar uppgiften att hålla sig till sanningen på allvar. Om alla gjorde det, skulle mycket vara vunnet. Däremot är det alldeles uppenbart att hon driver en tydlig linje, mot Sveriges tidigare hållning i migrations och invandringsfrågor. Vad är nu problemet med det? Nuri kan väl hänvisa till vem han vill? Och hon är ju samhällsdebattör, något annat har han inte sagt. Absolut. Men det finns ett problem. Merit Wager är inte bara en debattör med en agenda. Hon driver dessutom denna agenda utan några journalistiska ambitioner. Hon är inte en kritisk motsvarighet till ”Expo”. Redaktionen på Expo hymlar inte med att de har en agenda och driver en linje: mot främlingsfientlighet och intolerans. Den viktiga skillnaden mellan Expo och till exempel enskilda debattörer utan journalistiskt ansvar, är att de senare inte kontrollerar uppgifterna de publicerar. När Merit vidarebefordrar vad personer på migrationsverket säger, gör hon just det. Hon kontrollerar inte det de säger. Läs gärna hennes blogg, så förstår ni snart vad jag menar. Som av en slump är det till exempel framför allt kritiska medarbetare på Migrationsverket som kommer till tals genom Merit. Inte de som gillar Andes Danielssons sätt att leda verket, eller de som till och med sökt sig dit på grund av hans sätt att axla rollen som Generaldirektör. Förutom bristen på kontroll, finns det alltså inte heller någon ambition att spegla olika uppfattningar.

Alltså: att citera Expo vore som att citera vilken nyhetsredaktion som helst, eftersom det är en nyhetsredaktion. Att citera en privat bloggare som Merit Wager är att ge legitimitet åt spridandet av lösa åsikter i en given riktning. Hon kan sägas representera en strömning som är vanlig i USA, i vilken man säger sig beskriva verkligheten som den är, inte som den beskrivs av eliter och mainstreammedia och där begreppet sanning därför relativiseras. Dessa bloggare måste få finnas och jag erkänner gärna att Merit Wager genom sina källhänvisningar och citat, har högre ambitioner än vad till exempel jag eller de flesta andra privattyckare har med sina alster. Men ingen skulle heller komma på tanken att se vanliga åsiktsbloggar som något annat än lösa inspirationskällor.

En helt annan kategori är opinionsbildare som har inflytande genom sina tidigare engagemang. De har också möjlighet att ta ansvar, om de vill hålla nyanser och en hyfsad debatt vid liv. Det är till exempel besvärande att Adelsson-Liljeroth inte inser vad deras sätt att uttrycka sig betyder för att legitimera och normalisera tidigare extrema hållningar. Och att våra nyhetsmedier inte orkar hålla en rågång mellan saklig debatt och propaganda när de följer upp det hela. Missförstå mig inte , naturligtvis får Ulf och Lena Adelsson-Liljeroth ha vilka åsikter de vill om vilka frågor de vill. Man behöver inte ens låtsas vara upprörd för att de har dem. Man kan till och med dela dem. Men man får inte utan vidare acceptera att de köper uppdelningen av medielandskapet i  ”mainstream”-media och alternativa medier. Som om de i något avseende vore likvärdiga. Det här är inte början på ett sluttande plan, det är exempel på en debatt som hamnat långt  utanför alla sluttningar. Redan genom att jämföra nyhetsredaktioner med sanningsrelativistiska propagandakanaler, har man legitimerat extremism. Genom att anamma beskrivningen av ”mainstream”-media som en elitistisk konspiration för att få folk att ”tänka rätt” bidrar man till att urholka förnuft, och i förlängningen respekten för yttrandefrihet och demokrati. Jag överdriver inte. Bilden av den smala åsiktskorridoren som hindrar sanningen från att komma fram får vara hur sann den vill. Men jag har hittills inte sett någon av de större vänstertidningarna eller någon politisk företrädare argumentera för att förbjuda ”Avpixlat”, eller ens ”Realisten”. Däremot har Merit Wager argumenterat för att Mehmet Kaplan borde avsättas som riksdagsman därför att han jämfört dem som åker och krigar med IS, med dem som åkte och krigade i Finland under vinterkriget. Hon är inte ensam. Så, vilka är garanterna för mänskliga rättigheter och yttrandefrihet? Är det alla ”kritiker” som står bakom ”alternativa medier” och ”sanningssägande” bloggar? Jag vet åtminstone var jag anser att man kan hitta den bästa beskrivningen av verkligheten. Särskilt i kontroversiella frågor. Alla som delar den uppfattningen, borde vara lite mer noggranna när de avgör vad som är seriöst och förnuftigt, och var man troligast hittar sanningen. När du har köpt extremisternas argument, har du också bidragit till nedmonteringen av det som gav dem utrymme från början. Tro inte att de kommer att vara lika generösa tillbaka.

Under ”dotcom”-eran på 90-talet, räknades alla möjliga sorters företag med något slags försäljning via webben till kategorin IT-företag. Ett misslyckat klädföretag som Boo.com attraherade riskkapital genom att räknas som just ett ”dotcom”-bolag, där värderingen baserades på kunskap om hur man bygger en databas av möjliga kunder, snarare än kunskap om inköp, lager och distribution av de varor man ville sälja. Den kunskapen fanns istället hos de traditionella postorderföretagen, som med tiden kom att värderas allt högre i takt med att de skaffade sig kunskap om marknadsföring och försäljning via webben.

Lärdomen är att Boo.com med flera inte bedömdes efter vad de var, utan efter vad de utgav sig för att vara.

Även idag finns det företag som påstår sig vara något annat än de är. De säger sig erbjuda ”plattformar” eller vara ”förmedlare”av tjänster i den nya delningsekonomin. Den nya delningsekonomin är modern, ligger i tiden och aktörerna i den antas inte kunna bedömas på samma sätt som man bedömer andra företag. Ett av de mest kända exemplen är über, men även airb’n’b och varför inte det tidiga Pirate Bay kan räknas hit.

Über är ett bra exempel på problemen med att låta företag definiera sin egen verksamhet. Själva idén att låta privatpersoner köra varandra är det inget fel på. Den är definitivt en del av den ekonomiska trend som kan kallas delningsekonomi. Haken är att den idén inte utan vidare kan kombineras med traditionellt företagande där ägande, varumärkesbyggande, tillväxt och vinst är viktiga mål. Man kan inte rida på alla de möjligheter och fördelar som företagsbyggandet ger, utan att ta det ansvar som följer med detta. Über bygger sitt varumärke på att erbjuda tjänster, men vill inte erkänna att det är deras tjänster. De påstår på allvar att de inte säljer taxitjänster, utan att de förmedlar kontakter mellan privatpersoner som vill köra, respektive vill ha skjuts.

För den som med mig tror att fri företagsamhet och konkurrens är bra, ligger det nära till hands att avfärda frågan om definitionen av über som oviktig. Företaget har kommit på ett användarvänligt sätt att beställa resor som uppenbarligen uppskattas. Det måste bejakas om vi inte ska fastna i ett gammaldags industriellt sätt att se på världen. Att traditionella taxiförare protesterar betyder inte mer än när de gamla flygbolagen klagade på konkurrensen från lågprisflygen på 90-talet. Om vi får problem med skatteuttaget, kanske det är skattesystemet som borde justeras, gärna i riktning mot att man lagligt kan ta betalt för småtjänster utan att deklarera för dem. Vi kan inte knyta upp hela statens verksamhet på att affärsverksamheter måste vara uppbyggda som de alltid har varit, med en statisk syn på företag och medarbetare, arbetsgivare och anställda. För den som förespråkar höga offentliga utgifter kan högre skatter på konsumtion vara en lösning, som dessutom också ligger i tiden.

Allt det där låter sig sägas, men har inte mycket med über att göra. Varje gång jag ser en debattartikel som tar über som exempel på ett nytt slags företagande, tänker jag att de verkligen har lyckats lura upp hela världen på läktaren med sitt prat om sig själv som något annat än ett taxi- och transportföretag. I själva verket skulle de inte ha något värde alls, eller kunna locka någon att använda deras appar, om de inte sågs som en leverantör. Poängen med über nämligen inte bara att det är lättare att använda deras appar än att fråga efter efter skjuts på twitter eller på något chattforum, utan att det är någon som står bakom alltihop. Vi som konsumenter är vana vid att det finns någon bakom varje funktion eller en tjänst, som tar ett ansvar för att funktionen eller tjänsten faktiskt finns och att den kan levereras. Vi är skeptiska till reklamtexter och allmänt självberöm från företag, men så snart det dyker upp en klickruta med texten ”boka här” eller ”beställ”, utgår vi ifrån att någon tar hand om bokningen eller beställningen. Vi skulle bli irriterade om en beställning på ”bokabord.se” inte betydde att bordet faktiskt blev bokat, särskilt om vi får en bekräftelse. Om resturangen berättade att de inte hade hört talas om ”bokabord” när vi kom dit, skulle vi rikta våra klagomål mot den som står bakom appen. Vi litar på att den som påstår att vi kan beställa eller boka något genom dem, också tar något slags ansvar för att det går att beställa eller boka genom dem.

All affärsverksamhet bygger på förtroende. Affärsverksamhet som är automatiserad och opersonlig, kräver ännu högre grad av uppbyggt förtroende. Förtroende kan förtjänas över tid, genom att beställningar tas om hand och tjänster levereras på utlovat sätt till utlovat pris. En webbadress eller ett företagsnamn kan också vinna förtroende genom att ge ett intryck av ansvar och pålitlighet. Det finns ett antal attribut som vi känner igen från andra företag och webbadresser vi kan lita på. Information om tjänsterna, prisuppgifter, villkor, uppgifter om betalningsalternativ är exempel på sådana attribut. Det hjälper till om webbsidan är pedagogiskt och användarvänligt uppbyggd och om man hela tiden får information om var man är i beställningsprocessen. Lägger man dessutom till kontaktuppgifter, support, reklamationsmöjligheter, etcetera, hamnar man högt i förtroendeskalan, vilket leder till att vi vågar beställa. Ett företag kan därför rida på det rykte om pålitlighet som andra företag byggt upp genom användande av dessa attribut. Det är här über kommer in i bilden. De använder sina appar och sin webbsida för att inge förtroende på precis det sätt vi är vana vid från leverantörer av varor och tjänster. Det är i själva verket deras kunskaper om vad som får kunder att vilja köpa tjänster via webben som ligger bakom det mesta av deras framgång. Allt talar dessutom för att de faktiskt tar ansvar på precis det sätt vi är vana vid från moderna, kundtillvända företag. Att de dessutom sätter priser, tar betalt och ansvarar för avtalen med förarna, pekar entydigt i riktning mot att det är über som ansvarar för verksamheten som erbjuds.

Men varför är de då så känsliga mot att betraktas som ett taxi- eller transportföretag? Kan de inte uppskatta att de som taxi- eller transportföretag hittat så smarta och flexibla logistiska lösningar att de kan konkurrera på vilken marknad som helst? Det gör de inte, utan ägnar istället mycken energi åt att förklara att de inte är en traditionell leverantör av tjänster. Det kan finnas flera skäl till detta. Ett är att det ger bättre image att höra till ett helt nytt slags företagande, istället för att bara vara en förnyare inom taxibranschen. Ett annat är att man inte behöver ta ansvar för förarna om man inte är deras arbetsgivare. Personligen tror jag att det är det senare som väger tyngst. Det är dessutom det som gör att hela idén kan ifrågasättas som en modell för framtiden. Man kan inte bygga sitt varumärke på en struktur man inte vill stå för. Vill man förmedla samåkning mellan privatpersoner, kan man inte ha en tjänsteleverantörs webbsida, med priser, betalningsfunktion och support. Missförstå mig inte, jag anser naturligtvis att det är bra med prisuppgifter, kontaktuppgifter, betalsystem som fungerar och möjlighet att välja olika slags bilar att åka med. Men om ett företag har allt detta, tar emot all betalning och betalar ut en prestationsbaserad lön till förare som de har upprättat avtal med, så är de inte bara en tjänsteleverantör, utan också en arbetsgivare. I mina ögon är det ganska uppenbart att über är ett taxi- och transportföretag, som genom kreativa anställningsformer och prestationsbaserad ersättning kombinerat med moderna tekniska lösningar hittat en nisch som kan vara mycket intressant för framtiden. Kanske till och med vägledande för  framtida företag. Men de måste erkänna att tjänsterna är deras, liksom anställningsavtalen. De måste följa regler och betala skatt efter de regler som gäller i varje land.

Låt oss jämföra med en annan bjässe i delningsbranschen: airb’n’b. Airb’n’b har också varit i blåsväder och ifrågasatts av den bransch de konkurrerar med: hotellbranschen. Till skillnad från über är airb’n’b en förmedlare av tjänster och inte en leverantör. De gör detta tydligt på sin webbsida och lånar inte heller de attribut från leverantörer som jag beskrev ovan att über gör. Det betyder att air’b’n’b inte bekräftar några bokningar och inte heller bestämmer några priser. Betalningen går genom airb’nb, men istället för att hålla hemligt för köparen vad säljaren får, är de öppna med att det är säljaren som sätter priset och att de själva tar en serviceavgift för förmedlingen.

Men inte heller Airb’n’b kan anses vara utan ansvar för den uthyrning som sker i deras namn. jag menar att det är självklart att de bör ha koll på lagstiftningen i de olika länder där de är verksamma och att de bör samarbeta med skattemyndigheterna och informera uthyrarna om vad som gäller. Den dag de börjar ha egna prislistor och ta en egen prisrisk i uthyrningen, samtidigt som de bekräftar bokningar direkt på sajten, påstår jag att de har gått från att vara förmedlare till att vara leverantör av bäddplatser.

Varför behöver man alls fundera på vem som är leverantör? Jag menar att det är helt centralt på vilken marknad som helst, att man vet vem som är ansvarig: vem det är som säljer en vara eller en tjänst. Det kan vara en privatperson eller ett företag. Om det är privatpersoner, ska inte företaget låtsas vara ansvarigt och om det är ett företag, får det inte smita från sitt ansvar. Den som säljer en vara eller en tjänst, kan mycket väl skaffa sina varor och tjänster från privatpersoner och ända vara säljare. Ta en försäljare av begagnade bilar som exempel. Om en firma utger sig för att sälja bilarna, blir de säljare, med det ansvar som följer. Även om bilarna säljs på provision och hela betalningen utom provisionen går till säljaren, är det bilfirman som är ansvarig för affären om de ger oss anledning att tro att de är säljare. Om vi däremot hittar en bil på en annonssida som Blocket, vet vi att det är den som annonserar som är säljare, och inte annonssidan. Det gäller även om sidan bara skulle innehålla bilar och även om säljaren och/eller köparen betalade provision på överlåtelsebeloppet. Men den dagen Blocket börjar ta emot beställningar på bilar och skriva avtal med säljarna om villkoren för försäljning, har vi hamnat i ett annat läge.

Jag hör till dem som anser att detsamma gäller gamla Pirate Bay. De hävdade att de bara erbjöd en teknisk plattform för privatpersoners länkande till varandras filmer och musik. Genom deras tekniska lösning kunde en film hämtas från en rad olika personer och sedan sättas ihop till en hel fil hos den som ville höra eller se innehållet. På det sättet var det inte någon enskild person som bjöd ut en film eller ett musikstycke till allmänheten, utan en programvara som letade efter snuttar bland uppkopplade privatpersoners datorer. Fiffigt kan tyckas. Och rent tekniskt är det intressant. Rättsligt är det lite svårare att frigöra sig från tanken på att Pirate Bay försörjde sig på att erbjuda rättighetsskyddat material gratis genom sin webbplats. De hade reklam för filmer, kategoriseringar och sökfunktioner. Länkarna fanns på deras sida och den som ville ladda ner något från sidan, behövde inte ens känna till vad som hände när man anslöt sig eller hur filmerna kom till den egna datorn. Det var bara att följa instruktionerna, klicka och titta. Ur användarnas synvinkel var det mycket lite som skiljde Pirate Bay från senare tiders piratplatser som ”Swefilmer” eller ”Dreamfilm”. Det var ju precis därför de kunde få betalt från annonsörer. Deras värde bestod just i att de erbjöd ett enkelt sätt att se på film gratis.

Jag är gärna med och lyfter blicken: vad ska vi har för skattesystem i framtiden för att stimulera tekniska lösningar för delning, byten och köp av tjänster mellan privatpersoner? Ska vi kunna samåka mot betalning skattefritt upp till en viss summa? Hyra ut våra lägenheter? Även för kommersiellt driven korttidsuthyrning? Jag tror det är läge att testa lite nya former, så länge vi inte går på de enkla finterna som kommer från de företag som gärna uppfattas som lika pålitliga som traditionella företag, utan att behöva göra något av det jobbiga som normala företag måste göra: ta ansvar, betala skatt, ha rimliga arbetsvilllkor med mera. Använd dem gärna, men öppna ögonen för vad de faktiskt är.

Antalet asylsökande till Sverige har ökat drastiskt de senaste månaderna. Man kan välja att se det som ett stort problem eller inte. Själv hör jag till dem som anser att ett uthålligt asylmottagande av den här storleksordningen skulle kräva stora förändringar i vårt samhälle, förändringar som jag personligen gärna avstår ifrån. Jag kan lova att ett sådant erkännande sitter långt inne för mig och andra som hellre ser öppna samhällen och länder än stängda.

När situationen är sådan att miljöpartiet kan gå med på tillfälliga uppehållstillstånd och gränskontroller och när till och med en vänsterdebattör som Göran Greider talar om att det är för många som söker sig till Sverige nu, inser man att något har hänt. Men till skillnad från de borgerliga partier som började tala om åtstramningar redan i våras, beror min, miljöpartiets och vänsterdebattörers vändning framför allt på att verkligheten har ändrats. Att köpa SD:s beskrivning av riskerna för välfärdsstatens undergång redan vid det antal som prognostiserades i våras (70 – 80 000)  är något helt annat än att inse att det finns vissa bekymmer med att ta emot 9-10 000 asylsökande i veckan. Särskilt som tiden för asylprövning redan ligger på över  ett år. Man är naturligtvis fri att se problem med vilket asylmottagande som helst, men det finns en stor skillnad mellan dem som ändrade tonläge i våras och oss som blivit oroliga nu i höst. De som propagerade för skärpningar och en ny signalpolitik i våras, gjorde det utan att något hade ändrats i sak. Migrationsverkets prognoser pekade snarare neråt än uppåt. Den som reagerar på flyktingsituationen under hösten med oro, reagerar däremot snarare på en ändrad verklighet, än ger uttryck för en förändrad syn på flyktingmottagande i sig. Mot den bakgrunden har jag lättare att förstå dem som inte ens nu vill att Sverige ägnar sig åt signalpolitik för att minska antalet flyktingar, än dem som påbörjade en stramare linje redan i våras. Och de som anser att Sverigedemokraterna på något sätt har fått rätt, tycker jag bör fundera på om det partiet inte har straffat ut sig från dagens debatt, genom att de redan 2010 ansåg att antalet asylsökande behövde minska med 90%. Det året beviljades drygt 12000 uppehållstillstånd till flyktingar.

Med det ansträngda läget följer märkliga förslag och nästan lika märkliga verklighetsbeskrivningar. Jag vänder mig till exempel kraftigt emot en beskrivning som blivit allt vanligare på senare tid, som handlar om att Europas gränser ”kollapsat” och att det råder ”fri invandring” till Europa. Det råder absolut inte någon fri invandring till Europa. Gränserna stängs allt mer och det blir allt svårare att komma hit. Att det ändå kommer fler, beror i all enkelhet på att antalet flyktingar är fler. Att Turkiet inte stoppar folk från att fly och att Libyen inte längre kan hjälpa till att fånga in båtar på väg ut från kusten, betyder inte att det blivit enkelt att komma in i Europa. I själva verket är de flesta vägar stängda. Att det går att hitta luckor i stängslen och murarna betyder inte att gränserna är ”öppna” eller att vem som helst kan komma till Europa och söka asyl. Det är svårt att komma hit och det är svårt att få asyl. Även från Sverige avvisas många asylansökningar. 2014 fick 60% av de asylsökande från Afghanistan uppehållstillstånd och 37% av Somalierna (men 90% av Syrierna). Av dem som inte får uppehållstillstånd finns en hel del personer som sökt i ett annat EU-land och därför inte har rätt att få asyl i Sverige, men även personer som skickas tillbaka till ursprungsländerna. Det skulle inte hända om det rådde ”fri invandring”.  Det är inte lättare att få uppehållstillstånd i Sverige nu jämfört med till exempel på 90-talet. Andelen flyktingar som har flyktingskäl enligt FN:s flyktingkonvention är betydligt högre idag än tidigare decennier, samtidigt som prövningen generellt är tuffare nu än förr.

Bilden av att det funnits stängda gränser till Europa som nu öppnats, eller att det är fritt fram att komma hit och söka asyl, eller att vem som helst kan komma hit och få uppehållstillstånd, är helt enkelt inte sann. Jag tror att de flesta av oss har svårt att föreställa oss hur svårt det är att resa hit, trots att vi har sett bilderna på flyktingar som riskerar livet på Medelhavet och sedan går till fots genom Europa. Vi är så vana vid att kunna resa dit vi vill bara vi betalar och bara vi skaffar de visum som krävs, att vi inte riktigt inser vad det betyder att inte kunna resa till Europa. Den som engagerat sig mot regimen i Syrien och därför riskerar ett fängelsestraff, med allt vad det innebär, har med stor säkerhet tillräckliga asylskäl för att få stanna i vilket land som helst som gör rättvisa asylprövningar. Men den personen kan inte surfa in på en webbplats och köpa en flygresa från Syrien till någon stad i Europa för att få sin sak prövad. Den vägen är stängd. Flygbolagen skulle gärna sälja biljetter, men de är skyldiga att säkerställa att den som reser har rätt att vistas i landet hen åker till. Därför låter de bli. Och det finns inte heller någon möjlighet för personen i vårt exempel att skaffa tillstånd att resa in i Europa. Det är detta man menar när man talar om ”lagliga vägar” in i Europa eller om behovet av ”humanitära visum”.

Men inte ens om man tog bort kraven på flygbolagen eller om man införde möjligheten att skaffa visum till Europa i syfte att söka asyl, skulle det vara fråga om fri invandring. Den som reser hit skulle kontrolleras vid flygplatsen som alla andra resenärer, och behöva söka upp det landets migrationsmyndighet för att söka asyl. Ett asylvisum skulle vara tillfälligt och rätten att stanna skulle därför hänga på att personen i exemplet söker och får asyl.

Anledningen till att det här inte införs, beror framför allt på oron för att det kraftigt skulle öka antalet asylsökande i Europa. Dessutom skulle varje asylsökande kunna välja vilket land hen skulle åka till för att söka asyl, vilket skrämmer ett antal länder – paradoxalt nog främst dem som troligen inte skulle vara de mest populära att åka till.

Uppsidan av att tillåta asylsökande att resa till Europa är, förutom att färre dör eller blir sjuka på vägen, är att de själva kan ta ansvar för sitt boende medan de söker asyl. Pengarna de annars måste använda till flyktingsmugglare skulle kunna användas för mat och husrum i Europa istället. Det är på det hela taget märkligt att inte fler liberala debattörer ser den ekonomiska uppsidan av en sådan modell. Att prata om krafttag mot smugglarna utan att se denna enkla väg att helt slå undan benen för hela verksamheten är inte helt igenom trovärdigt. I själva verket hör krafttag mot smugglare till de ursäkter som används för att med våld hindra fler asylsökande att komma hit.

Det tråkiga är att modeller som denna fungerar bäst när behovet är som minst. I tider av krig med ett stort antal flyktingar, skulle de innebära ökade påfrestningar på Europas migrationsmyndigheter och samhällen i stort. Ännu tråkigare är att Sveriges hållning i asylfrågor i praktiken är beroende av att det är svårt att komma in i Europa. Hade vi legat på en annan geografisk plats – säg vid Medelhavet – hade vi troligen inte haft samma inställning till asylrätten som vi har nu. Det finns därför ett inslag av hyckleri från många av dem som hävdar att asylrätten är absolut. Gvietvis finns det undantag: de personer som rent faktiskt tycker att vi bör avstå en hel del av vår egen bekvämlighet och levnadsstandard till förmån för dem som har det mycket sämre, kan hävda att asylrätten är absolut utan att vara hycklare.

Det här betyder inte att jag anser att asylrätten enbart handlar om ekonomi. Inte heller om att jag tror att flyktingmottagande i sig är någon förlustaffär för staten på lite sikt. Det finns ett värde att värna asylrätten och det finns ett värde i att satsa både på stöd till UNHCR och deras arbete i flyktingarnas grannländer och på att erbjuda skydd till personer som ändå kommer hit. Och det finns en poäng med att försöka räkna ut vad flyktingmottagande ger tillbaka rent ekonomiskt.  Men därifrån till att hävda att asylrätten är absolut och att det inte spelar någon roll vad det leder till för kortsiktiga uppoffringar, är steget rätt långt.

Personligen har jag kommit fram till att jag är beredd att avstå en del av min egen bekvämlighet och mina egna ekonomiska resurser för att ta emot människor på flykt och stödja insatser i närområdena, men inte i vilken utsträckning som helst. Framför allt är jag inte beredd att politiskt tvinga andra att avstå hur mycket som helst av sin levnadsstandard för att bistå andra. Det är inte samma sak som att jag självklart är för gränskontroller, eller att jag tror att vi är nära en systemkollaps. Det innebär bara att jag erkänner att det finns en principiell diskussion att föra och att det är läge att se pragmatiskt på olika lösningar.

IS framgångar förskräcker och fascinerar. Deras förmåga att lägga under sig stora landområden och att rekrytera personer till sitt kalifatbygge har överraskat de flesta. Framgångarna blir omskrivna, vilket lockar fler att ansluta sig, vilket i sin tur gör dem allt starkare. Nu kommer beskrivningar om att de lanserar en egen valuta och att de dessutom verkar ha förmåga att skapa ordning och försörjning inom de områden de tar över. En del kommentarer gör gällande att de i själva verket är i full gång med ett statsbygge som mycket väl kan lyckas och att vi därför bör diskutera hur vi i så fall ska bemöta dem. Förhandla med dem? Erkänna dem? Min egen prognos är att IS inte har en chans och att deras kalifatbygge aldrig kommer att bli av. Jag är ingen expert inom vare sig statskunskap, terrorism, religion, mellanöstern eller nationalekonomi, men i det här fallet verkar det som om ett stort antal experter går vilse i sin fascination över IS framgångar att de tappar proportionerna.

– Att man lockar många människor betyder inte att man lockar rätt slags människor för att bygga en stat
– Att man skapar en viss ordning jämfört med krig och kaos, betyder inte att man kan skapa ett modernt fungerande samhälle som människor vill bo i på sikt
– Att man har har förmågan att plundra och stjäla, betyder inte att man har förmågan att bygga upp en seriös ekonomi

Om man vänder på steken och funderar på vad som krävs för att lyckas med en statsbildning, är jag rätt säker på att hatpropaganda för att locka krigiska personer, kombinerat med ockupation av områden mitt i ett av världens mest konfliktfyllda områden, och upprättande av lokala religiösa polisstater där ordningen upprätthålls genom skräck och plundring, inte skulle vara det recept man föreslog. Att de har lyckats etablera sig på marken i ett område där det finns ett maktpolitiskt vakuum är kanske inte så där förskräckligt imponerande när allt kommer omkring. Alla omständigheter har talat för dem: ett svagt Irak med en konstitution som ska hindra sunnimuslimer från att få för stor makt, samtidigt som det finns tusentals arbetslösa sunnitiska militärer som har tillgång till vapen och som har anledning att vara sura på de flesta aktörer i området. Ett Syrien i sönderfall, dit mängder med vapen och pengar har skickats från hela världen till alla olika aktörer under lång tid. Ett Turkiet som ser kurder som ett lika stort hot som IS. Ett Iran med egna storpolitiska ambitioner och som ingen riktigt vill samarbeta med. Lägg till alla makthungriga terrorister och gerillor som blommat upp efter den arabiska våren och som gärna utropar sig som franchisetagare under namnet IS så länge det lönar sig, så ser man att jordmånen för att etablera något som liknar framgång för den absurda idén om ett kalifat knappast kunde vara bättre. Men det räcker med att ett par av de här förutsättningarna försvinner för att IS ska få problem. Motståndet har inte ens börjat ännu. Att Turkiet efter påtryckningar erkänner att IS kan vara ett nästan lika stort problem som PKK, är inte en särskilt offensiv hållning. Att Irak, bland annat med hjälp av iranska experter, lyckas hålla IS borta från de största städerna, är inte heller del av någon riktig satsning. Och naturligtvis inte heller USAs bombningar. De har som vanligt effekten att drabba civila så hårt att de snarast ansluter sig till fienden.

Jag kan ha fel, men jag inbillar mig att en del bedömare tar det hittillsvarande bristande motståndet till intäkt för att det skulle vara så svårt att besegra IS att de kommer att fortsätta att växa för att till sist bli etablerade. Det är här någonstans analysen blir lite grund. Saken är ju att ingen stat gillar IS. Att många har varit inblandade i att stötta dem med pengar och vapen, har hängt ihop med att de haft tillfälliga gemensamma intressen med IS: att stärka sunniinflytandet i Syrien, att störta Assad eller att minska kurdernas inflytande. Så snart IS agerar på ett sätt som motverkar dessa parters intressen, kommer samarbetet att upphöra. Att de har fått stöd tidigare har inte berott på någon fantastisk förmåga att bygga allianser, utan på det extrema maktspel som pågår, där IS varit en bricka. Vad händer när Turkiet på allvar börjar skydda sina gränser? När Irak på allvar börjar ta tillbaka områden. Och framför allt när de på allvar hittar vägar att nå de sunnitiska militärer som ännu inte anslutit sig. Saudiarabien tar numera öppet avstånd från IS nu, och har dessutom inte längre råd att föra krig på flera fronter. När Iran och Ryssland ser sina intressen hotade på allvar av ett för starkt IS och när USA och Europa börjar samarbeta med dem, även på en mycket basal nivå, kommer IS inte få det lika lätt längre. Vad händer med de aggressiva, adrenalinstinna ungdomar som anslutit sig till en mäktig kraft som erbjudit militära framgångar och stor uppmärksamhet när IS börjar krympa och alla som arbetat för IS mot betalning drar sig ur? Kommer de att sadla om till att bli seriösa statsbyggare för ett krympande och ständigt hotat, utspritt territorium utan normala handelsrelationer med omvärlden? Hur länge kan man försörja en stat genom att beskatta medborgarna på de pengar de tjänat tidigare och på att plundra oljefält och sälja ickeraffinerad olja på den svarta marknaden. Och vill verkligen den vanlige medborgaren ha en medeltida härskare som styr genom terror, bara för att han eller hon viftar med Koranen? Eller kan det hända att man flyr därifrån? Kommer organisationen att hålla ihop när den möter motgångar, eller kommer det att bli uppslitande interna strider som sliter sönder den? Och hur går det med nyrekryteringen när allt det här händer? Om man har lockat 30 000 personer från Europa när framgångarna varit exempellösa och man har haft råd att betala för värvning och propaganda, hur många kommer man då att förlora när motgångarna kommer och ekonomin är raserad?

När den dagen kommer hoppas jag att vi i Europa har lyckats få igång något slags avhopparprogram. Om vi inte lyckas kombinera möjligheten till avhopp med vanlig rättskipning för bevisade brott, kommer vi att ha ett rätt stort antal aggressiva, desillusionerade personer som håller sig gömda medan de söker efter nya mål i livet.

Jag hör till dem som har gissat att Sverigedemokraterna med tiden skulle behöva släppa sin mest aggressiva antiinvandringspolitik för att istället profilera sig åt ett mer allmänt konservativt håll, i riktning mot ett kristet högerparti. Det finns en hel del som talar för att det finns utrymme för ett tydligt konservativt parti i Sverige. Frågan har bara varit hur snabbt det här sker och om något annat parti skulle ta upp kampen. I och med Ebba Busch Thors framträdande i Almedalen 30 juni, vet vi svaret. Det blev Kristdemokraterna. Förutom den restriktivare hållningen till flyktingar, som även Folkpartiet och Moderaterna givit uttryck för, ger sig partiet in på en tuffare linje överlag. Det handlar om att stärka försvaret, försämra villkor för flyktingar, införa nollvision för aborter, hårdare tag mot kriminella, samtidigt som man behåller en allmänborgerlig syn på skatter och privata alternativ i välfärden. För att rättfärdiga epitetet ”medkännande konservatism” och förmodligen för att inte skrämma bort alla väljare på en gång, behåller de en del av sin retorik gällande satsningar i välfärd och äldrevård. Acko Ankarberg, som var en av Ebba Busch Thors konkurrenter om partiledarposten, får symbolisera våndan hos de gamla kd:arna, när hon som kontinuitetsalibi i partistyrelsen försöker tona ner skillnaderna i KD:s budskap förr och nu. ”Vi är samma parti som tidigare” och ”Ebba skriver under på KD:s grundvärderingar” känner hon sig manad att säga i radions Studio Ett. Redan det faktum att hon känner sig manad att säga det efter att Ebba Busch Thor har haft ett av sina första stora framträdanden som partiledare, säger en hel del. Det är inte bara det att Ebba Busch Thor är en helt ny sorts partiledare, hon har också fått mandat att genomdriva stora förändringar inom partiet. Hon hymlar inte själv med att partiet måste ompröva sin politik och börja lyfta ”hårda” frågor för att lyckas bättre. Det här är båda skrämmande och befriande. Det befriande ligger i att man erkänner att man vill stöpa om ett parti. Det vanliga är annars att man säger ha en alldeles utmärkt politik, men att man misslyckats med att föra ut den. Att erkänna att det kan vara politiken det är fel på har inte hänt sedan Moderaterna reformerades till Nya Moderaterna. Det skrämmande är att resultatet av omstöpningen kommer att bli ett rätt otäckt parti, som kommer att förråa debattklimatet.

Före Almedalen såg jag fram emot att se Ebba Busch Thor som partiledare. Det är spännande och intressant med skickliga politiker och slipade debattörer, även om man inte delar deras uppfattningar. Med vassa argument från ett helt nytt håll i politiken, blir skiljelinjer tydligare och debatter roligare. I intervjuer hör man tydligt hur hon inte bara har tänkt igenom sina argument och sina ståndpunkter, hon lyckas också undvika vanliga intervjufällor genom en blandning av snabbtänkthet, slughet och osminkad uppriktighet. Det är framför allt tydligheten och insikten om att man inte kan vara alla till lags som imponerar. Vi som har tyckt att Jimmie Åkesson hört till de skickligare partiledarna, kunde se fram emot en ny, ännu skickligare retoriker, som dessutom inte satsar allt på den enklaste formen av populism. Eftersom partiet dessutom tar en konservativ sväng för att fylla ut det tomrum som bildats efter att Moderaterna blev ett mittenparti, finns all anledning att tro på framgångar för KD. Jag blir förvånad över att politiska bedömare och kommentatorer tror att framtida väljare endast finns i KD:s nuvarande högerflygel. Framgångarna för SD pekar på något annat. Liksom på återställartendenserna i moderaterna. Om man dessutom är lite lyhörd för att det lite här och var krävs ”hårdare tag” inom alla möjliga områden, är det inte svårt att gissa att ett kristet högerparti definitivt har en framtid i Sverige.

Min förhoppning var att resultatet kunde bli att konservativa intellektuella kunde hitta en plattform, och att debatter framöver kunde bli mer bildade och med fler nyanser än tidigare. Det finns gott om intellektuella konservativa som för min del gärna får höras mer i den allmänpolitiska debatten, personer som är respektfulla mot motståndare och som gärna diskuterar inbyggda intressemotsättningar i den egna ideologin. Efter Ebba Busch Thors framträdande i Almedalen är alla sådana förhoppningar bortblåsta. Hon använder sitt nyvunna mandat och sin retoriska förmåga till att skapa ett helt nytt slags parti: hårt och tufft utanför alla tidigare ramar. Det politiska klimatet har i ett slag förråats långt utanför vad jag trodde var möjligt. Genom en ny attityd och genom att damma av begrepp som ”landsförräderi”, byggs ett parti som gör politiska poänger av folks rädsla på en helt ny nivå. Det civiliserade och anständiga är bortrivet till förmån för en avskalad brutalitet. Visst innehåller talet även en del som kan kännetecknas som hörande till KD:s arv och möjligen också som ”medkännande konservatism”, men det är de hårdare tagen och det brutala språket som sticker ut, och som partiet självt valde att fokusera på i kontakterna med media såväl före som efter talet.

Det här är dessutom ett tecken på ett nytt slags populism, där sättet att närma sig frågorna beror på vilken mottaglighet det finns för djärva uttalanden. Det brutala språket används när det gäller rättssamhället, migrationen, försvaret och liknande. Den mjukare, mer osynliga positioneringen sker i frågor som abort och jämställdhet, där många KD:are står långt från den allmänna opinionen. Att familjens frihet är hotad av pappamånader och subventionerade förskolor möter man med så långtgående idéer det finns utrymme för. Samma sak med aborter. Nu är det samvetsklausuler som står i fokus (att den som är emot abort inte ska kunna ”tvingas” att utföra dem). I nästa steg är det rådgivningen som ska ändras för att stödja en nollvision. Lägg märke till att jag inte har något att invända mot att någon driver dessa frågor. Det är helt i sin ordning att argumentera mot abort och mot pappamånader. Men det är lurigt att förklä de egna åsikterna i något slags liberal eller allmänmänsklig politisk dräkt.

Min gissning är att brutaliseringen i debatten om flyktingar, tiggare, kriminella och terrorister, kommer att att tillta mycket snabbt efter detta. Den faktiska politiken påverkas långsammare, eftersom det inte utan vidare går att kriminalisera till exempel ”terroristresor”. Själva resan kan väl omöjligt vara värre ett brott i nivå med dem man är orolig för ska begås, som mord, kidnappningar etcetera. Att bestraffa resor därför att de egentliga  brotten är svåra att bevisa, låter inte som något man kan genomföra i ett rättssamhälle.

Men att den politiska utvecklingen blir mer sansad än retoriken, är en klen tröst. Min gissning är att brutaliseringen fortsätter in på de områden som tidigare hanterats genom mjukt positionsförflyttande. Bli inte förvånad om abortläkare kommer att kallas barnamördare i någon debatt i framtiden. Eller om antiterrordebatten dras ett steg längre: Föräldrar till barn som åker till kriget i Syrien kanske själva ska få fängelse? Inom det ekonomiska området och välfärden kommer den hårdare brutaliseringen till sist att drabba även missbrukare och sjuka. Visst vill vi hjälpa, men om man inte visar en vilja till bättring, upphör samhällets ansvar. Följer en rökare inte läkarens råd, får man betala själv. En missbrukare som hoppar av en vårdinsats får stå sitt kast. Exakt hur det här kommer att uttryckas, kan jag bara föreställa mig. Tyvärr tror jag inte längre att det går att hindra. Vill ni höra framtidens svenska debatt, kan ni vända er till USA och till exempel testa att lyssna på valfritt inslag på Fox News, eller höra en debatt mellan högerkristna presidentkandidater i valfritt ämne.

Jag hoppas innerligt att jag får fel.

Den nuvarande regeringen, men framför allt vänsterpartiet, driver frågan om att förbjuda vinster i välfärden. Ett genomgripande vinstförbud är inte vad den sittande regeringen helst vill ha, men de har kommit överens med Vänsterpartiet om att tillsätta en utredning om möjliga vinstbegränsningar. Flera opinionsmätningar visar att många människor i Sverige är skeptiska till att företag som driver skattefinansierad verksamhet lyfter vinst. Även bland borgerliga debattörer nämns problem med för höga vinster och med alltför kortsiktiga ägare och därför diskuteras även där olika slags begränsningar. En vanlig borgerlig synpunkt är att man måste ha strikta kvalitetskrav riktade mot dem som bedriver välfärdsföretag, vare sig de är offentliga eller privata. Men varför rikta de här kraven mot just välfärdssektorn? Fungerar inte marknaden inom välfärden som inom andra sektorer där företag som levererar dålig kvalitet slås ut? Måste man inte ha ett svar på de frågorna innan man ger sig in i debatten om vinster i välfärden?

Ur vänsterns synvinkel spelar det ingen roll om marknaden sorterar bort låg kvalitet. Skola, äldreomsorg och liknande områden är inte en vanlig marknad, resonerar de. Det går inte att göra upplysta val på samma sätt som när man köper vanliga produkter och tjänster. De få som klarar att göra upplysta val är personer som redan är priviligierade på olika sätt. Utslagning av dåligt fungerande verksamheter drabbar dem det berör alltför hårt. Den valfrihet de borgerliga talar om, gäller i praktiken bara vissa personer, menar vänstern. De som inte omfattas, är personer som även i övrigt är marginaliserade och halkar efter på olika sätt. Att kunna välja i teorin är inte detsamma som att alla har ett val i praktiken. Dessutom är det i vänsterns ögon ett moraliskt problem att skattepengar överhuvudtaget riskerar att gå till privata vinster.

De borgerliga erkänner inte de här bristernas giltighet som argument för privata alternativ i välfärden, utan poängterar istället den valfrihet som anses följa med privata aktörer. I grunden finns, om än sällan uttalat, en idé om vars och ens personliga ansvar för sina val. Eftersom möjligheten att välja bort en dålig skola finns där för alla, går det inte att skylla på någon annan om man väljer att gå kvar. Det är bara att byta. Som borgerlig ser man inga problem med att alla väljer bort ett dåligt alternativ, tvärtom skyndar det bara på en i grunden sund utslagning. Men går man kvar i en dålig skola, är det ett val man gjort själv, som inte ska skyllas på andra.

Personligen anser jag att båda sidor i debatten är alltför fokuserade på sina sämsta argument. Vänstern har låst sig alltför hårt vid vinstbegreppet och de borgerliga vägrar se faktiska klyftor som ett problem.

Den här texten kommer framför allt att handla om vänsterns syn på vinst. Men eftersom jag delar det mesta av övriga problemformuleringarna från det vänstra politikfältet när det gäller privat välfärd, kommer jag att problematisera även den borgerliga oviljan att se verkligheten.

Regeringspartierna är generellt för en fri marknad på ungefär samma sätt som de borgerliga partierna. Viljan att reglera är visserligen högre på den vänstra än på den borgerliga sidan, men det är fråga om rätt små skillnader. Vänsterpartiet hörs sällan tala sig varma för fördelarna med en marknadsekonomi, men de har sedan länge accepterat den. När det gäller industriproduktion, eller kommersialisering av tekniska landvinningar eller när man talar om tjänsteföretag som verkar på den vanliga, privata marknaden, finns inte bara konsensus om värdet av konkurrens, utan också i stort sett en samsyn på att vinst är ett tecken på framgång. Sällan hör man någon politiker beklaga sig över att ett reseföretag gör övervinster. Eller att Skypes skapare kunde bli miljardärer. Argumentet att dessa vinster inte kommer från skattepengar och därför är mer acceptabla, håller inte hela vägen, menar jag. Jag hävdar dels att det finns vinstrika företag som bygger hela sin vinst på skattepengar utan att det problematiseras och dels att en fri marknad skulle fungera även inom välfärdssektorn. Och ändå vill jag absolut inte släppa den marknaden fri.

Att det finns gott om företag som bygger sina vinster på skattemedel, är rätt lätt att visa. Jag behöver inte ens ge verkliga exempel, eftersom till och med rätt generella beskrivningar av tänkta företag gör poängen tydlig. Låt oss ta ett företag som säljer sjukhussängar, medicinska instrument och annan utrustning som imaginärt exempel. Om det vänder de sig till den svenska marknaden är det nästan uteslutande skattemedel som betalar fakturorna. Vill man inte nöja sig med produkter kan man gå över till leverantörer av tjänster: transportföretag, tvätterier, it-konsulter, ventilationstekniker med inriktning mot skolor, sjukhus eller annan offentligt finansierad verksamhet. En del av detta sköts av personer som är anställda i kommuner och landsting, men det finns manga exempel på privata företag inom dessa områden som lever på att leverera till offentliga sektorn, det vill saga gör vinst med hjälp av skattepengar. Den som vill argumentera för att det är skillnad i komplexitet och ansvar mellan att driva ett äldreboende och en teknikkonsultfirma kan naturligtvis bygga ett case, men vari består den principiella skillnaden? Att lägga ut entreprenaden för ventilationen för våra storsjukhus, är troligen ett uppdrag med lika stor bäring för människors liv och hälsa som att ansvara för en förskola. Det berör många och följderna av misskötsel är rimligen mycket stora.

Här är det dags att glida över i den vanligaste missuppfattningen från vänsterhåll när det gäller välfärdsföretag, nämligen att det inte finns något annat sätt att göra vinst än att sänka kvaliteten. En förskola skulle skilja sig på ett principiellt plan från ett ventilationsansvar genom att mänsklig närvaro är så central. Man kan inte sänka kostnaderna utan att minska på personalen, vilket i sig minskar kvaliteten. Det här är ett av de sämre argumenten mot vinster i välfärden. Historien är full av exempel på extrema effektiviseringar inom alla områden, även inom tjänstesektorn och även inom personalintensiv tjänstesektor. Samtiden är också full av exempel på hur konkurrens kan öka effektiviteten även inom verksamheter där den mänskliga kontakten är central. Jag ska strax nämna några exempel, som visar att det inte är den fria marknaden och jakten på vinster som leder till kvalitetsbrister, det är bristen på marknad och fri konkurrens som gör det.

Tjänsteproduktion går inte att effektivisera lika långt som varuproduktion, eftersom det är färre moment som kan automatiseras. Av samma anledning kan inte välfärdsföretag effektiviseras i samma takt som leverantörer av mindre krävande tjänster. Trots detta, finns det gott om exempel på exceptionella effektiviseringar inom kvalificerade, personalintensiva tjänsteområden. Varför inte titta på optiker, till att börja med. Priset på glasögon har minskat radikalt de senaste decennierna, trots att tillverkningskostnaderna står för en bråkdel av totalpriset. Det har skett genom att konkurrensen från framför allt webbaserade företag har ändrat spelplanen. Det har påverkat även de traditionella optikerna, som blivit tvungna att ändra sig. Servicen och det personliga bemötandet har inte blivit sämre på senare år, snarare tvärtom. Optikern lägger minst samma tid på undersökning och rådgivning idag som tidigare, det är lätt att få en tid för undersökning och utbudet av bågar är stort. Ändå är priset halverat hos flera kedjor och det finns mer extrema leverantörer, med endast ett fåtal platser för synundersökning i landet, där priset är en femtedel mot tidigare leverantörers. Effektiviseringen har skett i lager, i lokaler och bland säljare i butikerna. Distributionen är kraftigt effektiviserad och beställningar görs via webben, av den enskilde eller av butiken.

Ytterligare ett vardagligt exempel gäller personliga anpassningar av skor, som tidigare bara fanns att få hos speciella ortopedmottagningar. Efter att hela området kommersialiserats, främst tack vare boomen inom löpning, finns det en lång rad aktörer som kan erbjuda personligt utprovade hjälpmedel eller till och med personligt utformade skor till ett betydligt lägre pris än tidigare. Nu står inte sportbutiker för den mest avancerade kunskapen inom området, men det är också själva poängen: en mycket stor del av de problem som ska lösas, kräver inte specialistkunskap på ortopednivå. Den förenklade hantering och de investeringar i tekniska undersökningshjälpmedel som framför allt sportkedjor stått för, har revolutionerat den här marknaden. Har man allvarliga problem kan man fortfarande gå till en specialist, som tack vare konkurrensen från sportskobranschen, har behövt ändra sättet att bedriva sin verksamhet, så att de också har blivit billigare och snabbare.

Vi behöver inte leta länge för att se exempel på vad konkurrens kan göra för effektiviseringen inom snart sagt alla sektorer. Vill man hitta exempel från områden där kraven på mänskligt bemötande och beredskap inför problem måste vara större, behöver vi bara gå till sådana områden som gränsar till vård: plastikkirurgi, ögonlaser, vaccinationsmottagningar, dietister, med flera. Är det någon som på allvar tror att företag på dessa marknader konkurrerar med sämre bemötande? Eller att det inte finns andra vägar att skära kostnader? Är de verksamheter som går med vinst också de som behandlar människor sämst? Är med andra ord, viljan att göra vinst ett hinder för kvaliteten i personalintensiva, vårdliknande branscher?

Låt oss nu hoppa till tandvården. Den tas ibland som ett exempel på hur bra det kan fungera med en fri etablering inom vården. Om det vore så väl. Tittar man närmare, är det uppenbart att tandläkare inte verkar på en fri marknad, vilket också blir tydligt när vi jämför med de tjänsteområden som beskrivits tidigare. Vi betalar inte själva för vår tandvård, utan får den subventionerad. Det vill säga, vi betalar själva för undersökningar och för enklare lagningar upp till viss kostnadsnivå, medan de dyrare och mer komplicerade ingreppen bara delvis bekostas av den som nyttjar tjänsten. Den tjänster vi bekostar själva, utgör en fri marknad, med fri prissättning, vilket märks genom att det mycket riktigt är ganska lätt att få en undersökning och att det ibland erbjuds prisvärda tilläggstjänster, som putsning. Priskonkurrensen har drivit fram undersökningar med hjälp av tandhygienister. Tror någon att idén om tandhygienister hade uppstått om den delen inte varit utsatt för konkurrens i kombination med fri prissättning? Priserna på undersökningar hålls tillbaka, trots att prissättningen är fri. För de mer kvalificerade ingreppen, där subventionsgraden är stor, är köerna längre och effektiviseringarna inte lika påtagliga. Är det någon som tror att man löser detta genom att subventionera ännu mer?

Kort sagt: fria marknader och vinstjakt leder inte till lägre kvalitet.

Istället leder fria marknader till bättre kvalitet och högre effektivitet och lägre priser. Det är inte vinstjakten som sänker kvaliteten i välfärden. Det är inte heller vinsterna som gör att välfärdssektorn är en olämplig arena för en fri marknad. Men jag återkommer till det. Jag är inte helt klar med kritiken mot vänsterns idé att vinstjakt ger sämre kvalitet inom just välfärden. Tanken är att man inte kan minska kostnader inom till exempel äldrevården utan att det ger effekter på bemanningen, vilket per definition ger sämre kvalitet. Samma sak inom förskolor. Sanningen är att varje verksamhet kan effektiviseras samtidigt som kvaliteten bibehålls eller höjs. Men det går inte att effektivisera i samma utsträckning som inom varuproduktion eller annan industriell verksamhet. Det är därför en ökad konsumtion av välfärdstjänster kostar mer än en ökande konsumtion av varor, vilket leder till att välfärden tar en relativt större del av våra resurser i anspråk över tid, vare sig de finansieras på en fri marknad eller via skattsedeln. Men att det finns sektorer som kan effektiviseras mer, betyder inte att varje förskola och varje äldreboende blir bättre om de kostar mer eller ens om det är fler som arbetar där. Det finns mycket som kan effektiviseras utan att kvaliteten sjunker. Hur många arbetar med vård och hur många arbetar med annat? Är administrationen effektiv (vilket verkligen inte alltid betyder så få personer som möjligt). Är lokalerna optimerade för verksamheten? Hur är det med slöseri av material? Av el? Transporter? Finns lämplig utrustning? På en fri marknad leder vinstjakten till att dessa frågor och tusen andra som vi inte kan föreställa oss ställs och prövas. Fria marknader leder också till att sådana investeringar faktiskt blir av, som leder till minskade kostnader eller ökade intäkter (inom IT, energieffektiviseringar etcetera).

Slutsatsen blir att även vården som bransch skulle fungera fint på en fri marknad. Om var och en köpte den vård man behövde på en fri marknad, skulle inte kvaliteten var ett problem. Inte heller köer. Haken är att det förutsätter att man avstår från att subventionera verksamheterna och att prissättningen är fri. Fördelningsmässigt vore det en katastrof. De hälsoskillnader som finns redan idag skulle vidgas till de proportioner som gällde på medeltiden. De sämst ställda skulle ha bättre hälsa än på medeltiden, eftersom den medicinska kunskapen ligger på en generellt högre nivå än då, men klyftorna skulle bli enorma. Om utbildning, vård och omsorg är ett samhällsintresse, värt att finansiera solidariskt, är det inte en självklar arena för en fri marknad. Men det är av just den anledningen, inte på grund av någon inneboende konflikt mellan fri marknad och kvalitet.

I dagens Sverige agerar inte privata välfärdsföretag på en fri marknad. Det beror bland annat  på att de inte sätter sina priser själva. Det är landstingen och kommunerna som bestämmer vilken verksamhet som ska bedrivas och till viken kostnad, inte de privata företagen själva. Upphandlingar och entreprenadavtal är inte detsamma som en fri marknad, snarare tvärtom. Visst finns det en konkurrens vid själva upphandlingstillfället, men det har inte särskilt många likheter med en fri marknad. Inte ens de konstruktioner som innebär att man själv väljer vårdgivare, vilka sedan får betalt av Landstinget efter individernas val eller att man väljer skola, som sedan får betalt från kommunen, innebär att marknaden är fri. När priset är bestämt av någon annan, och är osynligt för konsumenten, kan man inte tala om en fri marknad. En fri etableringsrätt gör inte marknaden fri, eftersom de enskildas val inte betalas av dem som gör valen och eftersom de inte ens känner till kostnaden. Försöken att likna den fria marknadens sätt att fungera, men genom att använda centralt beslutade och osynliga priser på långa kontrakt, innebär bara att man använder planekonomiska metoder med privata aktörer. Man har hittat ett sätt att kombinera socialismens ineffektivitet med kapitalismens vinsthunger, utan att få med sig fördelarna med en marknad.

Tänk om det gick till på motsvarande sätt inom andra områden, där vi är vana vid en fri marknad. Tänk om vi till exempel inte betalade gymkort själva, utan det räknades som en del av vården. Eller hälsovården som det skulle heta istället. Vi skulle betala någon hundring själva, men resten finansierades av skattemedel.  Varje kommun eller möjligen landsting, genomförde upphandlingar med ett antal gymleverantörer. Alla som vill träna får gå till något  av de utvalda gymmen, som får betalt per besök. Bedöms man behöva en personlig tränare, bekostas det också genom skattemedel. Den personliga tränaren måste naturligtvis vara licensierad och kvalitetssäkrad. Priset för tjänsterna är dolt för den som tränar. Är man inte nöjd med sin tränare, kan man byta gym. Men då kan det vara kö just dit. Efter en tid riktar borgerliga politiker krav på att det måste råda fri etableringsrätt för gym. Kommunen kan inte vägra någon som uppfyller kraven att etablera sig på orten. Och de måste betala efter de val medborgarna gör. Priserna är fortfarande dolda för dem som använder tjänsterna och fasta för utförarna. Plötsligt upptäcks att vissa gym fuskar med underhållet av maskinerna. Andra har undermåliga duschar. Åter andra har olicensierade tränare. Krav på reglering uppstår från alla håll. Minst två licensierade tränare per gym. Halvårsvisa kvalitetskontroller av maskinerna införs, liksom krav på att erbjuda ett visst antal pass inom olika träningsformer.

Min poäng med denna Ayn Randska betraktelse av en reglerad marknad är inte att argumentera för att släppa allt fritt. Poängen är bara att belysa att välfärden är mer reglerad än fri och att alla debattörer bör ha det som utgångspunkt för sina förslag. Det är inte konkurrensen som gör läkarbesöken kortare, eller antalet kuratorer lågt, det är bristen på konkurrens kombinerat med Landstingens och kommunernas prissättning.

Vill man ha marknadens fördelar måste man agera på en marknad. Man kan inte låtsas att det är en marknad, genom att ha vissa marknadsliknande inslag i en planekonomisk struktur.Man kan använda marknaden mer konstruktivt även i en offentligt finansierad verksamhet: kommunen skulle kunna driva skolor och köpa tjänster till skolorna: lokaler, skolsköterskor, bibliotek eller kanske till och med hela funktioner som matematikutbildning. Nu gör man tvärtom: kommunen står för prissättning och en privat aktör får göra bäst de kan med de pengar de blir tilldelade.

Inom vården är mitt intryck att det offentliga inte köper tjänster på en marknad, utan att privata aktörer efter förhandlingar blir en del av den offentliga budgeten. En upphandling av en verksamhet liknar mer ett äskande av budgetmedel än ett köpande och säljande av tjänster eller funktioner. Att, som de borgerliga vill, förstärka kvalitetskraven, innebär bara att inslaget av budgetförhandling förstärks ytterligare. Det blir mindre marknad, inte mer.

De borgerligas idé om tydliga kvalitetskrav är ett sätt att mildra de negativa fördelningseffekterna av till exempel ett fritt skolval. Problemet är bara att man beskriver det som ett sätt att stärka valfriheten och inslaget av marknad, inte som ett sätt att mildra bieffekterna av desamma. Det är därför man tycker att idén om kvalitet går att förena med etableringsfrihet. Det är i mina ögon nonsens. Att tvinga kommuner att delta i ett system med en låtsasmarknad kan inte anses vara särskilt demokratiskt. Alldeles förutom att en kommun – den som betalar – kan ha ideologiska invändningar mot systemet, borde man rimligen kunna säga nej av kvalitets- och effektivitetsskäl. Det är trots allt fråga om offentligt finansierad verksamhet med fasta priser. Inte privata aktörer på en fri marknad.

Efter det senaste riksdagsvalet har allt förändrats. Argumenten för den flyktingpolitik som gällde för ett halvår sedan anses plötsligt helt förlegade. Partier som står fast vid sina åsikter från valrörelsen, avkrävs numera besked om åtgärder. Svensk media, som för bara fyra, fem år sedan betraktade Sverigedemokraterna som paria, har nu deras formuleringar som utgångspunkt i praktiskt taget alla artiklar, inslag, utfrågningar och debatter. Vad hände? Har Sverigedemokraterna vunnit debatten precis som deras motsvarigheter i Danmark och Norge? Låt oss hoppas att det inte är så, främst därför att SD:s problemformulering och analys är undermålig och därför att deras förslag på lösningar är långt mer radikala och omänskliga än många inser.

Det positiva med att integrationsdebatten tagit fart, är att personer med kunskaper i frågan också får plats. Jag tänker främst på alla dem ute i kommuner som hanterar – och ibland inte hanterar – mottagande av flyktingar. Deras röster har funnits tidigare också, främst utanför de stora riksmedierna. Har man bara ansträngt sig lite, har man kunnat ta del av en rätt livlig debatt ute i kommunerna, där alla slags åsikter funnits representerade, mer eller mindre väl underbyggda. Den som tror på mantrat att det inte funnits någon debatt i flyktingfrågor, eller att vissa frågor inte tillåtits komma upp, avslöjar främst sitt eget ointresse för lokalpolitik. I den lokala debatten finns allt: från rent rasistiska föreställningar om flyktingar som grupp, till naiva idéer om att flyktingmottagande kan rädda avfolkade småbyar. Däremellan finns alla pragmatiska kommunalråd, som inte sätter etiketter på sina uppgifter utan helt enkelt hanterar dem. De har idéer om vad de själva kan göra och kombinerar det med synpunkter på hur samarbetet med myndigheterna kan förbättras, för att skapa bästa möjliga förutsättningar. Inte sällan har de också idéer om hur man bättre ska fördela ansvaret mellan kommuner och mellan kommuner och stat.

Det vore därför ett lyft för debatten om kunskaper och erfarenheter från kommunerna fick genomslag i riksdebatten. Om man kunde skilja mellan de beslut som måste fattas på riksnivå respektive på lokalnivå. Att beslut om Sveriges asylpolitik och om vilken rättssäkerhet och medmänsklighet vi anser att vi kan och vill stå för, ligger utanför de lokala mandaten, medan däremot utbildningsfrågor, bostadsfrågor och olika sociala frågor måste hanteras såväl centralt som lokalt. Medielogiken talar tyvärr för att motsättningar, snarare än samarbete kommer att betonas framöver,och att lokala företrädare kommer att tvingas in i den generella migrationsdebatten. Istället för att kommunernas bästa exempel och pragmatiska förhållningssätt sprids till nationell nivå, är risken stor att den tävling som inletts bland partierna på riksnivå, om att visa handlingskraft genom begränsningar, kommer att dominera.

Om den här omsvängningen i synen på migration och integration speglar folkviljan bättre och leder till en fortsatt stor tolerans för en generös flyktingpolitik, är det inte mycket att säga om, även om jag och många andra anser att argumenten mot begränsningar är starkare. Men alldeles förutom att jag inte delar åsikten om att ”volymerna” måste minskas, är jag rädd att den nya inriktningen i integrations- och migrationsfrågorna, kommer att gynna SD, genom att det ser ut som om de har fått rätt. Men det har de inte. Inte nu och inte i framtiden. Min huvudpoäng är att SD mycket väl kan bli en vinnare i diskussionen utan att ha rätt. Att de andra partierna tar efter delar av partiets retorik för att fiska röster, torde gynna SD, eftersom de är originalet och som sådant mycket mer trovärdigt. Men det gör inte deras analys bättre. Inte heller gör det deras världsbild verkligare eller deras uppgifter sannare. Det är därför viktigare än någonsin att argumentera emot dem.

SD har arbetat hårt för att låta städade. I programförklaringar och i värvningskampanjer pratar de på ett polerat sätt, som effektivt döljer vad deras förslag faktiskt skulle leda till. De säger till exempel att de inte är emot flyktingar, nej faktiskt inte ens till fortsatt flyktingmottagande, eller asylrätten i sig. Däremot vill de att Sverige bara tar emot de flyktingar som anses uppfylla kraven i FN:s flyktingkonvention. Och så pratar man svepande om ”massinvandringen” och alla de problem den ställer till med. Tanken är förstås att alla som känner oro över sociala eller ekonomiska problem, ska koppla dessa till ”massinvandringen” och förledas att tro att SD har genomtänkta och ansvarsfulla förslag på hur man kan lösa dessa.

Haken är, bland mycket annat, att deras analys haltar. Deras förslag leder inte till de resultat de påstår och de förslag som verkligen skulle göra det, är betydligt mer långtgående än de vill berätta.

År 2014 avgjordes drygt 50 000 asylärenden. Runt 35 000 fick uppehållstillstånd. (81 000 sökte asyl, men man prövade endast drygt 50 000, mest beroende på kapacitetsbrist hos Migrationsverket) Av de 35 000 var drygt 11 000 konventionsflyktingar och till detta ska läggas knappt 2 000 kvotflyktingar. Alldeles förutom att det här är andra proportioner än SD brukar nämna (andelen som uppfyller FN:s flyktingkonvention är relativt hög), är det praktiskt omöjligt att neka alla andra sökande uppehållstillstånd. Bland dem finns många människor som flytt från krig, men som inte tillhör en särskilt utsatt grupp genom sin religion, etnicitet, sexuella läggning eller samhällsgrupp som FN:s flyktingkonvention stadgar. Även om det finns andra kriterier, till exempel katastroftillstånd, som också är giltiga, betyder en strikt tolkning enligt FN:s flyktingkonvention att många skulle skickas tillbaka till krig. Bedömningen av vem som har rätt att få skydd, skulle helt enkelt bli betydligt tuffare än de flesta föreställer sig eller skulle önska. Här menar SD att själva bedömningen inte behöver bli fullt så drakonisk över tid, eftersom färre kommer att söka sig hit när fler får avslag.  När antalet flyktingärenden minskar, blir det allt lättare att tillämpa ett strikt regelverk, är tanken.

Men vägen dit är hård och omänsklig. Om man verkligen ska lyckas avskräcka folk från att komma hit, måste vi under en tid ha en tuffare prövning av asylärenden än våra grannländer. Om vi nöjer oss med samma prövning, kommer fortsatt många att söka sig hit. Det finns redan så många människor här från Irak, Syrien, Somalia och Afghanistan, att många av dem som flyr från dessa länder nu, känner människor som redan bor här. Av det skälet är det fler som hellre vill försöka komma just hit. SD kan helt enkelt inte nå sina mål med mindre än att vår prövning blir betydligt tuffare än andra länders. Och den konkurrensen är rätt svår.

Mot den bakgrunden klingar SD:s idéer om att upprepa ”Lucia”-beslutet från år 1989 falskt. Det räcker inte på långa vägar för det SD vill uppnå. Luciabeslutet innebar att Sveriges dåvarande regering, med Ingvar Carlsson i spetsen, beslutade att endast flyktingar som uppfyllde kriterierna i FN:s flyktingkonvention skulle få stanna. Det året sökte 30 000 människor asyl i Sverige (25 000 beviljades). Året därpå, när de strängare reglerna införts, sökte 29 000 asyl och 13 000 beviljades. Motsvarande siffror år 1991 var 27 000 asylsökande och 19 000 beviljade.

Reglerna avskaffades av Bildtregeringen 1991 och i samband med Balkankrigen ökade antalet flyktingar kraftigt. 1992 sökte 84 000 asyl och 1993 var det 37 000.

De mycket stränga villkor som gällde 89,90 och 91 ledde inte till någon egentlig minskning av antalet asylsökande. Däremot minskade andelen beviljade uppehållstillstånd. Vad som hade hänt med antalet asylsökande från Balkan om reglerna varit kvar, är svårt att sia om. Men att skärpningen 1989 inte hann leda till någon minskning, gör det inte särskilt troligt att lättnaden 91 skulle vara orsak till den stora ökningen. Skillnaden mellan 92 och 93 beror främst på att man införde visumtvång. Den lösningen är inte juridiskt möjlig att ta till idag.

Luciabeslutet, som kritiserades hårt på sin tid, inte minst i övriga Europa, ledde till en mycket tuff prövning. Men det ledde ändå inte till att flyktingströmmen upphörde och inte alls till den minskning i antalet beviljade uppehållstillstånd som SD vill nå. Det som däremot fick en enorm effekt på såväl antalet asylansökningar som antalet beviljade uppehållstillstånd, större än någonsin Luciabeslutet och visumtvånget, var att kriget tog slut. År 1995 sökte 9000 personer asyl i Sverige.

Det är helt enkelt andra faktorer än de SD påstår som spelar roll. Vi kan påverka på marginalen, men till en oerhört stor mänsklig kostnad. Om ett antal år har vi inte längre 80-95 000 asylsökande (Migrationsverkets prognos för de närmaste åren), utan är tillbaka på de 20-30 000 som gällde tidigare. Eftersom mellan 50 och 70% av dessa beviljas, bland annat beroende på hur Dublinförordningen tillämpas, kommer vi att bevilja 10-20 000 asylsökande uppehållstillstånd per år när vi är framme vid 2020. Man måste komma ihåg att det är de här nivåerna SD tycker är för höga, när de talar om ”massinvandring”,  hur mycket de än utnyttjar människors oro för de tillfälliga behov som kriget i Syrien leder till.

Säg att Migrationsverket hinner avgöra 70 000 ärenden i år, och att 50 000 av dem beviljas uppehållstillstånd. Att införa de drakoniska regler och genomföra de omänskliga utvisningar som SD förespråkar nu, skulle kunna leda till att 20 000 fler utvisas i år, jämfört med vad som annars vore fallet. Är det värt det? Och framför allt, vill vi fortsätta med den politiken när kriget i Syrien är slut och läget i Somalia och Irak blivit mindre akut? SD är inte intresserade av att lösa akuta kriser – de vill omvandla samhället. Liksom Dansk Folkeparti i Danmark kommer de aldrig att bli nöjda. Hur få flyktingar som än kommer, fortsätter de att vara ett problem. Hur mycket man än får genomslag för sina idéer, upphör man inte att skylla sociala och ekonomiska problem på invandring och mångkultur. Vi får akta oss för att låta SD få genomslag i migrations och integrationsdebatten. Det finns inget nämligen inget stopp och SD har inga lösningar.

Vad kommer att hända med Sverigedemokraterna? Kommer övriga partier att fortsätta isolera dem? Eller luckras motståndet upp? Kommer SD att ändra sin migrationspolitik, eller kommer övriga istället att närma sig dem? En trolig utveckling är att isoleringen hävs, att SD ändrar sin migrationspolitik och faktiskt även i övrigt ändrar inriktning och blir ett annat slags parti. Hur och varför? Här kommer förklaringen.

En vanlig bedömning är att ungefär halva befolkningen stöder Sveriges nuvarande migrationspolitik och den andra halvan vill ha en stramare politik. SD:s invandringspolitik sägs ha stöd av 25% av Sveriges befolkning. Om det stämmer, är det inte märkligt att partiet växer. Men samtidigt är det många av dessa 25% som rankar andra frågor högre och därför röstar på andra partier. Och även om det finns de som väljer SD på grund av annat än invandringspolitiken, utgör den ett hinder för fortsatt tillväxt. SD:s invandringspolitik är helt enkelt för extrem. Den är en alltför hög tröskel för många väljare och för många tänkta samarbetspartners bland de andra partierna. Det betyder att även om andra partier kommer att börja förhandla med SD i andra frågor, vilket rimligen borde hända, kommer det knappast att ske några diskussioner om SD om migrationspolitik med mindre än att de ändrar sin hållning.

Eftersom hela mitt resonemang bygger på en beskrivning av SD:s migrationspolitik som extrem, kan jag behöva förklara mig. Inte sällan hörs det motsatta numera: att Sveriges nuvarande invandringspolitik är extrem. Med understöd av mer eller mindre seriösa danska och norska kommentatorer har denna SD:s verklighetsbild kommit att ta över. Övriga partier har inte försökt hindra det, eftersom de vill att den nuvarande politiken ska framstå som generös och human, i motsats till SD:s politik. Så kan man naturligtvis beskriva det. Ur en annan synvinkel kan den nuvarande invandringspolitiken beskrivas som strikt. I själva verket har de senaste 40 åren gått ut på att strama åt och försvåra invandring, även asylinvandring till Sverige. Det finns ett par undantag: under förra mandatperioden lättade man på kraven för bedömning av barns skyddsbehov, så att det räcker med ”särskilda skäl”, istället för som tidigare ”synnerliga” skäl för att komma ifråga för uppehållstillstånd. Även tidigare har skyddet för barn ändrats i omgångar, så att det närmar sig den hållning man är skyldig att inta enligt FN:s barnkonvention. I övrigt innehåller de senaste decennierna en rad förändringar åt det striktare hållet, inte minst genom de regleringar som EU infört. Det är svårt att komma in i EU och därmed även till Sverige. De som ändå kommer till våra gränser,  möts av en strikt prövning där många får avslag. Sverige utvisar varje månad personer till såväl Afghanistan som till Irak och Somalia. Homosexuella utvisas till länder där homosexualitet inte bara anses vara ett brott, utan ett brott som faktiskt leder till straff. Sjuka utvisas så snart ett land har teoretiska möjligheter att vårda. Utvisningar sker till krig, till fängelsevistelser, tortyr och misär.

Min poäng är nu inte att propagera för fri invandring. Jag anser, som de flesta personer som förespråkar öppenhet och tolerans, något slags reglering. Som de flesta vill jag inte heller lova fri svensk vård till alla världens människor. Min poäng är istället att påminna om att svensk invandringspolitik redan idag är stram, sett i ett historiskt perspektiv. Den är bland de generösare i EU, men det säger faktiskt mer om hur tilltäppt det är i andra länder, än om hur det är i Sverige. Anledningen till att vi beviljar många asylärenden är inte att dörren är öppen, utan att antalet flyktingar i världen är enormt. Trycket är stort. Det blir naturligtvis inte mindre av att andra länders dörrar är än mer stängda än Sveriges. En av SD:s poänger är att om Sverige avvisade fler flyktingar, skulle färre söka sig hit. Det stämmer säkert. En annan av deras poänger är att det finns en gräns, ekonomiskt och socialt, för hur många flyktingar Sverige kan ta emot. Det är i en principiell mening ett helt okontroversiellt påstående. Anledningen till att den frågan inte diskuteras så ofta är inte att det pågår en mörkläggning, utan på att det vore taktiskt självmord för partier som står för en generös flyktingpolitik att ta sådan diskussion med någon som har en diametralt annorlunda verklighetsuppfattning. Som menar att ungdomsvåld eller våldtäkter har med ”massinvandring” att göra, som påstår att pensionärer svälter, därför att vi lägger pengar på flyktingar.

En principiell debatt om en gräns för flyktingmottagandet, kan bara föras mellan parter som har en någorlunda likartad syn på verkligheten. Ett lokalt, ”invandringskritiskt” missnöjesparti skulle kunna debattera frågan med SD. Där skulle diskussionen kunna gälla hur man ska klara av de 10% som ändå ska beviljas asyl enligt SD. Om motsvarande debatt förs mellan en miljöpartist och en centerpartist, kanske frågan istället handlar om hur vi kan lära av Syriens grannländer den dag en halv miljon människor står vid vår gräns.

SD har lyckats bra med att skapa bilden av att de ”vågar” diskutera problem med invandring. De lyckas framställa sig som sittandes inne med något slags sanning om problem och att de också är de enda som pratar om att dessa måste lösas. Att man ute i kommuner och på skolor har rätt bra kunskap om alla möjliga slags problem som följer med flyktingmottagande, liksom om hur man kan lösa dem, brukar inte framgå lika tydligt. Istället fortsätter talet om att vissa frågor inte ”får” diskuteras. Och ju skickligare SD blir på att adressera ekonomiska och sociala problem i samhället, desto fler köper deras analys.

Men – och här kommer min huvudtes – många av dem som är oroliga för att Sverige tar emot för många flyktingar, skulle inte vilja ha det samhälle som blir resultatet av SD:s politik. De är oroliga för kostnader. För sociala problem. För utanförskap. Men de har inte köpt SD:s tänkta samhälle på något djupare plan. För att minska invandringen med 90% måste man ändra radikalt i en redan historiskt stram asyllagstiftning. Vi måste vara beredda att bryta mot vissa internationella överenskommelser och strikt börja tillämpa andra, som vi av humanitära skäl delvis avstått ifrån. Vi måste låsa in fler, stoppa fler vid gränserna och flygplatserna och effektivisera återvändandet. Det här lyckas man inte med mindre än att man tar rätt stora steg mot en polisstat. Jakten på illegala immigranter blir intensiv, vilket troligtvis kommer att drabba även dem som redan har uppehållstillstånd eller till och med är födda här. Vi kommer att ha transporter i skytteltrafik till Italien och Grekland som i många fall kan antas vara första asylland, med allt vad det betyder för det europeiska samarbetet och för dessa länders förmåga att hantera asylärenden.

Det finns skäl att anta att det här inte är det samhälle SD:s väljare vill ha. Det är gissningsvis rätt få av de 25% som gillar SD:s retorik som vill ha det samhälle som följer av den. Och i den större grupp som inte delar SD:s beskrivning, men som gärna ser en mindre generös flyktingpolitik, är naturligtvis stödet för detta slags samhälle ännu lägre.

Det betyder rimligen att det finns många väljare att hämta bland dem som vill ha en stramare flyktingpolitik, men som inte delar SD:s extrema vision. Därför är det inte heller särskilt långsökt att tro att andra partier, hellre än att förhandla med SD i frågan, stramar upp sin egen invandringspolitik. Närmast i tid är troligen moderaterna. När det händer och allt fler människor, även av dem som sympatiserat med SD, inser att de egentligen hellre stöder den nya m-politiken än den hårdföra sd-varianten, måste SD ändra sig. Det är mot den bakgrunden jag utgår ifrån att de blir tvungna att lätta på sin extrema hållning i invandringsfrågan. Deras politik blir mildare, utan att de riskerar att tappa de mer extrema rösterna, eftersom SD ändå förblir det mest radikala av riksdagens partier.

Samtidigt som SD mildrar sin invandringspolitik, kommer de att behöva vässa sig inom andra områden. En inte alltför vågad gissning är att de vidareutvecklar sin konservativa profil och blir ett kristet högerparti i stil med dem som finns i USA. Det här rimmar med deras allt större antiislamistiska fokus, med deras syn på kulturpoltik, på familjefrågor etcetera.  Att stoppa flyktingar blir fortsatt viktigt, men lika viktigt blir det att värna traditioner och motsätta sig alltför radikala samhällsomvandlingar. Fi, V och MP fortsätter att vara huvudmotståndare, men av delvis andra skäl.

Det tydligaste tecknet på att förändringen har skett, blir när SD:are hellre talar illa om homosexuella än om tiggare. Naturligtvis inte om ”homosexuella i sig” utan om att samhället hela tiden anpassar sig efter deras intressen. Att normerna luckras upp och att någon måste ”våga” stå upp för traditionella värden.

Det finns en intressant ironi här: när SD har transformerats och antagit formen av ett kristet högerparti av det slag som skisseras ovan, är det i själva verket rätt lite som skiljer dem ideologiskt från islamister.