Det är inte bara Donald Trump som är intressant som politiskt fenomen. Även kritiken mot Trump är värd att studera. Det finns mängder av rättvis kritik att rikta mot Trump, såväl när det gäller hans politik som hans val av rådgivare och, inte minst, hans svepande kritik mot medier. Därför är det lätt att förvånas över att så mycket energi istället läggs på att kritisera Trump som person och på obekräftade anklagelser och överord om demokratins fall och hot mot världsfreden. Varför bygga ut Donald Trump till en fantasifigur att anklaga för allt möjligt, när det finns så många verkliga frågor att diskutera?
En god princip för politiska debatter är att hellre fria än fälla även sina meningsmotståndare. Det gör det lättare att komma in på riktiga diskussioner om riktiga frågor. Tänk tanken att Trump kanske inte är en krigshetsande narcissist på en 9 -årings mentala nivå, utan en rätt klassisk affärsman som faktiskt tror att han kan uträtta något. Jag ger mig gärna in i debatter med Trumpanhängare, men då med premissen att vi inte tycker lika, att det faktiskt finns politiska idéer och värderingar att diskutera. Man kan diskutera det förnuftiga i att dra sig ur Parisavtalet, att föreslå nedskärningar i redan rätt urvattnade socialbidrag till förmån för ökande anslag till militären, eller undra över hur bra det är att försvåra inresor från vissa länder. Men det är ju politiska förslag som går att debattera. Förslag som är tänkta att uppnå politiska mål som är tydligt kommunicerade.
Med det här synsättet blir det lättare att se vad som är vad i olika utspel och blir det lättare att förstå varför Trumps anhängare är ganska nöjda, trots alla bakslag. Det gör det också lättare att se det problematiska i att Trumps förslag inte bemöts med motargument, utan med svepande och generella idiotförklaringar av honom och hans anhängare kompletterat med jubel över juridiska motgångar. Det som redan finns att kritisera verkar inte räcka, så istället målar man upp en bild av något annat som man väljer att angripa. Begreppet halmgubbe brukar användas för företeelsen att angripa en nidbild av motståndaren och dennes åsikter istället för att bemöta de faktiska argumenten. Många av Donald Trumps kritiker verkar vilja klä Donald Trump i halm och attackera honom för något annat än den han är och något annat än vad som faktiskt har hänt. Som om verkligheten inte skulle räcka.
Ta bara alla anklagelser om att Trumpadministrationen infilitrerats av Ryssland. Hur kan rationella människor bygga upp en gigantisk konspirationsteori från så lite information? Förvånansvärt många i övrigt förnuftiga människor lägger krut på att misstolka allt som görs från Trumpadministrationens sida. Misstankar om rysk inblandning i valet ska förstås tas på allvar och utredas, men varför antyda att Trumps administration på något sätt är delaktig i denna ryska inblandning? Vad är det man tror? Att Trump är rysk spion? Att Trumps administration använt sig av ryska agenter för att vinna valet? Eller vad? Är det rimliga slutsatser av avslöjanden om att Flynn träffat en diplomat, eller misstankar om att svärsonen velat upprätta en kommunikationskanal till Ryssland? Vad är egentligen bekräftat? Vad tror man har hänt? Det är som om vi befinner oss i en konstant valrörelse där det viktigaste är att hitta något som kan sänka motståndaren.
Men varför försökte Trump annars få FBI-chefen Comey att lägga ner utredningen om säkerhetsrådgivaren Flynn? Och nog sparkades Comey efter att han inte följde Trumps uppmaning? Är inte det ett klassiskt exempel på övergrepp i rättssak? Kanske det. Det är i så fall allvarligt. Men i min bok räcker det inte som bevis för vare sig att ryssarna påverkade valet eller att Trump hade något med detta att göra. Ännu mindre för att tvärsäkert slå fast Trump bör ställas inför riksrätt. I själva verket är dessa slags ogenomtänkta krav i nivå med det sämsta man hittar i Trumps eget tweetflöde. Trump har rätt att avsätta FBI-chefen och avsättande är i sig inte bevis för något. Det är framför allt inte det yttersta beviset för att Trump bör anklagas för förräderi och ställas inför riksrätt. Beviskedjan ”varför skulle han sparka Comey om det inte var för att dölja något?” följt av ”varför skulle det finnas något att dölja om han inte gjort något skumt?”, håller helt enkelt inte.
Tänk tanken att Trump ansåg att Comey ägnade för mycket tid på idén om ryskt inflytande på valet och på Donald Trumps administrations inblandning i det, av det enkla skälet att han är övertygad om att det inte förekommit något otillbörligt. Det som hänt är redan känt, knappast olagligt och därför inte värt att lägga polisiära utredningsresurser på. Om man föreställer sig att Trump är övertygad om att det läggs resurser på att utreda hans administration av politiska skäl, är kanske avsättningen av Comey inte lika märklig, om än hanterad på ett sätt som väcker uppmärksamhet. Det är åtminstone en rimlig alternativ förklaring. Att Trump sedan trodde att demokraterna skulle bli glada var en missbedömning. Han gör många missbedömningar, Trump. Dessa kan man gärna ta upp och kritisera. Till det det behövs inga konspirationsteorier eller överdrifter.
Utöver överdrivna anklagelser, riktas också överdriven och ibland märklig kritik mot Trumps uttalanden och handlingar som mätta med en annan, mer neutral, måttstock snarare hade kunnat uppskattas av långt fler än hans anhängare. Min förvåning angående detta – det upprepar jag gärna – beror främst på att det sannerligen inte råder någon brist på uttalanden och handlingar som är lätta att kritisera och svåra att förklara eller förstå.
Ett exempel på denna märkliga slags kritik är det utbredda raljerandet över Trumps okunnighet som är så vanligt bland intellektuella. Det suckas åt att han inte kan det diplomatiska protokollet och fnissas när han åker på bakslag för att han inte kan de politiska turerna. Det här von oben-perspektivet är djupt obehagligt och riskerar dessutom att bekräfta Trumps egen beskrivning av sig själv som folkets man, i strid med en politisk elit. Tycker verkligen alla att det viktigaste som finns är att man vet vilka lobbyister man bör träffa först, vilken statschef man får ringa upp eller vem som ska anses vara viktigast i senaten att få med sig på ett förslag? Ser de inte något positivt med att inrotade vanor och relationer bryts upp och omprövas? Min egen bild är att det här självständiga, lite rebelliska draget är en av få ljusglimtar med Trump. Om han hade något slags ödmjukhet kopplad till detta, eller ett rimligare sätt att bemöta dem som ifrågasätter hans göranden och låtanden, skulle jag till och med ha tyckt att det här var ett sympatiskt drag.
Mycket har också sagts om Trumps ökända förmåga att byta fot i alla möjliga frågor. När en person med en intellektuell utstrålning låtsas stå fast vid en sak, men praktiserar en annan, ger det sken av att allt är som det ska. Obama höll fast vid att Guantanamo skulle stängas, att klimatpolitiken behövde bli mer aktiv och att mänskliga rättigheter skulle vara vägledande för USA:s aktioner utomlands. Han höll vältaligt fast vid allt detta samtidigt som oljebolagen fick utökade rättigheter, Guantanamo fortsatte att hålla fångar fängslade utan rättegång och de amerikanska drönarattackerna mångdubblades. Varför är det en bättre hållning än att ändra vad man säger i takt med att man ändrar sitt handlande, eller tvingas ändra det? Varför måste varje förändring i attityd från en person vars politik man ogillar, mötas med misstro?
Låt oss ta dramatiken kring sjukvårdsreformen som Obama införde och som Trump vill avveckla. Ur en demokratisk eller för all del klassisk svensk synvinkel, borde det ha varit utmärkt att Trump i sitt första förslag ville behålla några av de viktigaste dragen i ”affordable act” (även känt som Obamacare). Det var i själva verket ett kompromissförslag, som troligen inte var väsensskilt från det som demokraterna hade tvingats genomföra om de haft makten. Mängder av förståsigpåare hånade förslaget och blev djupt skadeglada när det inte gick igenom. Nu läggs ett helt annat förslag fram, som är betydligt tuffare och mer i linje med det som den radikala högern kan acceptera. Alltså samma radikala höger som inte var nöjd med det första förslaget eftersom de tyckte att det innehöll för mycket av det som de kallar kommunism. Så uttrycker sig inte Trump själv, som istället vänder sig mot de skenande kostnaderna, alltså exakt det som bekymrar även demokraterna. Man kan raljera över att ogenomtänkta förslag lades fram, att Trump har för bråttom eller återigen om hans okunnighet om den politiska processen, men varför inte samtidigt erkänna hans förmåga att skaka fram kompromissförlag och att anpassa dem efter en politisk verklighet? Kan man inte i själva verket se en hel del av hans politiska gärning så här långt som en lång räcka av försök att genomföra förslag i den politiska riktning han utlovat men på de sätt som är politiskt möjliga?
Den politiskt motiverade kritiken finns för all del också, men den riskerar att skymmas av den onyanserade och osakliga kritik som går ut på att utmåla Donald Trump som en okunnig galning, trots att det som hittills hänt, visar på administrationens förmåga till anpassning till den politiska verkligheten och en vilja att få igenom förslag på det sätt som är möjligt, med respekt för det politiska systemet.
Kommentarerna kring de utrikespolitiska utspelen följer samma mönster: medvetna missförstånd upphöjs till konst, trots att det finns gott om riktiga frågor att diskutera. Den omskrivna doktrinen att man inte ska avslöja sina kort, att det finns ett värde i att vara oberäknelig, har vantolkats till att betyda att amerikansk utrikespolitik inte längre har en klar linje och att det inte går att lita på något som sägs. Det här är nästan märkligast av allt, eftersom den som har lyssnat på Trump kan hitta rätt tydliga röda linjer som nu fullföljs. I en konflikt, däremot, eller i en situation med tydliga motsättningar, kan man inte alltför öppet visa vad man har för handlingsalternativ, eftersom det begränsar påtryckningsmöjligheterna. Det är vad Trump har sagt om medveten oberäknelighet. När det gäller vanliga internationella samarbeten eller handelsavtal, har Trump hela tiden hävdat att USA har ett bättre förhandlingsläge än vad som syns i resultatet av dessa avtal. Han pekar på att det finns bilaterala avtal där ensidiga tullregler tillåtits vara kvar och på eftergifter som inte åtföljts av särskilt tydliga krav. Det mesta som sker nu, sker helt i linje med detta. En del krav uppfattas av de flesta som rimliga: Krav på högre militärutgifter från NATO-länderna, krav på kinesiska sanktioner mot Nordkorea, med mera. Andra krav verkar helt orimliga, och tolkas då som utslag av oberäknelighet eller av pur okunnighet, när de i själva verket är uppenbara förhandlingsutspel. Krav på tullar på varor från Kanada och Mexiko, krav på revalvering av kinesiska valutan, är helt uppenbara överdrifter i syfte att få en part till förhandlingsbordet. En taktik som uppenbarligen lyckats. Nafta ska förhandlas om och Kina har infört sanktioner mot Nordkorea och protesterar inte mot den ökande amerikanska närvaron i området.
Även det som kan räknas som politiska kursändringar av stora mått: Avhopp från klimatavtalet, tydligt parti för Saudarabien på bekostnad av Iran och en idé om att NATO ska arbeta aktivt för att motverka migration, är lätt att vara emot på politiska grunder. Men att en vald president i ett av världens största länder faktiskt genomdriver den politik han gick till val på, kan inte bara vara ägnat att förakta. Man kan åtminstone inte med hedern i behåll önska att Trump i dessa frågor ska byta fot utan att tänka efter, om man tidigare anklagat honom för att vara alltför ombytlig eller populistisk. Argumentera i sakfrågorna istället. Förklara varför Iran är en bättre partner till väst än Saudiarabien, fundera på vad du tycker att NATOs viktigaste uppgifter är och engagera dig i den politiska debatten istället för att haka på helt onödiga, överdrivna och i förlängningen fördummande hetsjakter på de halmgubbar som byggs kring Trump.