Vem hade trott att kärnkraften skulle bli en het fråga 2019? Vi hittar tidigare kärnkraftsmotståndare som bytt sida i skuggan av klimathotet. Vi har ingenjörer och teknikoptimister som ser det som ett slöseri att inte utnyttja tekniska lösningar som kan gynna mänskligheten. Och så har vi opportunisterna. De som aldrig brytt sig om miljö- och klimatfrågor tidigare, men som nu använder klimatet som ursäkt för en nyväckt, ogenerad kärnkraftsvurm.
Den senare gruppen är problematisk. De har inga särskilda insikter i ämnet och har inte heller något uttalat intresse av att föra en konstruktiv debatt. De utgår från en världsbild där industrins villkor är utgångspunkten och där näringslivets företrädare därför antas sitta inne med sanningen. Den som ifrågasätter satsningar på kärnkraften, ifrågasätter därför hela deras föreställning om hur samhället fungerar. Det försvårar diskussionsklimatet.
Min egen utgångspunkt är att jag är emot kärnkraft, men med något svagare entusiasm efter att klimathotet seglat upp som ett alltmer akut problem. Jag har därför inga problem att förstå mig på de miljövänner som bytt sida i kärnkraftsdebatten och de har sällan några problem att förstå mig. Vi kan diskutera hur stora riskerna är med det ena eller andra alternativet och hur snabbt solenergi kan byggas ut och vad som är realistiskt i dagens politiska läge.
Inte heller teknikoptimisterna är särskilt svåra att diskutera seriöst med. De ser sig ofta som tänkare som står utanför det politiska systemet. De vet att deras – enligt deras egen uppfattning – rationella och rimliga lösningar alltid måste tröskas igenom ett politiskt system och aldrig kommer att genomföras fullt ut. Men i valet mellan en perfekt diktatur och en inte helt perfekt demokrati, väljer de flesta det senare. Därför är de flesta teknikoptimister beredda på diskussion med alla som vill lyssna. En bra utgångspunkt.
Opportunisterna däremot, argumenterar som om deras politiska ideal kan härledas från rationella och objektiva sanningar. De inser inte att deras utgångspunkt bygger på världsåskådningar och värderingar som kan ifrågasättas.
Det viktigaste för den opportunistiska kärnkraftsrörelsen är industrins tillgång till billig el, så att tillväxt och konsumtion kan hållas uppe. De har inga planer på att erkänna det nuvarande ekonomiska systemets skuld till klimathotet. Istället beskrivs ökad tillväxt baserad på billig el som en del av lösningen. Klimathotet blir bara ytterligare ett argument för gynnsammare villkor för näringslivet.
Det här kan leda till helt absurda resonemang om att vi måste ha god ekonomisk tillväxt för att ha ”råd” att ”rädda klimatet”. Samma slags argument har hörts i årtionden när det gäller andra slags miljöfrågor. Någon problematisering av vad en konsumtionsbaserad tillväxt leder till eller om det i själva verket är den som är kärnan till problemen, förekommer sällan.
När Sara Skyttedal på allvar hävdar att det är bättre att flyga mycket, eftersom flygbolag måste göra vinst för att kunna köpa nya (mer bränsleeffektiva) flygplan, visar hon vad som händer när man växer fast i ett alltför snävt näringslivsorienterat resonemang. Man kan tycka vad man vill om minskat flygande som metod för att nå utsläppsmålen, men att föreslå en ökning bland dem i världen som flyger allra mest, låter inte särskilt konstruktivt (medelsvensken flyger i circa 5 gånger mer än den genomsnittlige världsmedborgaren)
Världsåskådningens roll för kärnkraftsvurmen är intressent. Att försvara kärnkraft med klimatargument kan vara relevant, men det beror lite på hur det görs. Flera företrädare för Moderaterna (men det gäller SD, KD och L också) har till exempel pekat på hur tillgången till el blir allt viktigare när vi ställer om till ett fossilfritt samhälle. De tar sedan rapporter om befarad elbrist i våra städer till intäkt för att kärnkraften behövs. Att elbrist i våra städer beror på brist på ledningar och inte på en generell elbrist, verkar inte bekymra dem. Påpekar man det, svänger de glatt till argumentet att det är bra om Sverige ökar elproduktionen, även om vi har ett överskott, så att vi kan sälja ren el till länder som har mycket gas och kol i sin energimix. Om man påpekar att det är precis så det ser ut idag, men att energibolagen själva väljer att avveckla kärnkraften därför att den är för dyr, blir svaret rätt oväntat att det kan vara värt att subventionera satsningar på svensk kärnkraft. Det beskrivs till och med som ett av de mest effektiva sätten att få ner de globala koldioxidutsläppen.
Det är här någonstans man börjar häpna. Vi ska alltså satsa pengar på olönsam svensk kärnkraft och exportera el med förlust, för att minska världens koldioxidutsläpp. Även om det betyder att vi bygger fast oss i en infrastruktur med ännu mer långväga överföring av el, med ökad påfrestning på våra elnät som följd. Samtidigt som samma människor var emot avvecklingen av Stockholms sista kolkraftverk, eftersom vi riskerar elbrist på grund av kapacitetsproblem i elnäten.
Vi har ett stort problem med överföringskapacitet av el i Sverige. Vi har inte ett problem med elproduktionens mängd. Framtida satsningar på sol och vind kräver också bra ledningskapacitet, eftersom vi kompenserar lägre elproduktion i dessa anläggningar med vattenkraft. Sverige kan ganska enkelt gå över till helt förnybar elproduktion, men det kräver, åtminstone kortsiktigt, stor överföringskapacitet från våra vattenkraftverk. På längre sikt är vindkraft, men i ännu högre grad solenergi extra intressant eftersom produktionen kan ske lokalt och småskaligt. Det är därför öppet för helt andra slags aktörer än de stora energibjässarna. Och det är också därför fossilindustrin inte på något enkelt sätt kan ge sig in i alternativ energiproduktion och bejaka den. De har investerat i olje- och gasfält, i utvinningskapacitet och infrastruktur som inte låter sig överföras till moderna energislag. Därför gillar fossilindustrin nuvarande samhällsordning med centraliserad produktion och stora anläggningar. Därför har de heller inte något emot satsningar på kärnkraft, som innebär att innovationskraften kvävs och omvandlingen till en småskaligare energiproduktion kan bromsas.
Att många borgerliga debattörer kan missa de större ekonomiska sambanden, där fossilindustrin har stora intressen av att bevara ordningen, kan man i och för sig förstå. De har i stort sett samma syn på ett bevarande av nuvarande strukturer. Men att de missar hur massiva subventioner av enskilda energislag riskerar att kväva utvecklingen av förnybar energiproduktion, är en gåta.
Ur min synvinkel är denna kärnkraftens fastlåsning i de befintliga och storskaliga industriella lösningarna en stor nackdel. Kostnaden är en annan. Kärnkraft är dyrt. Även den så omhuldade sydkoreanska kärnkraften är dyr. På stora delar av vårt klot är solenergi det billigaste alternativet om man ska bygga nya anläggningar. Billigare än olje- och koleldade kraftverk till och med i länder utan koldioxidskatt eller system för utsläppsrätter. I Sverige är situationen lite annorlunda när det gäller solpanelers effektivitet, men nog ser jag hellre att vi subventionerar solenergi och forskning kring energilagring, än att vi lägger de pengarna på ännu dyrare kärnkraft som vi exporterar till Tyskland med risk att deras solenergiproduktion hämmas. Teoretiskt kan vår kärnkraft ersätta tysk kolkraft i takt med att EU:s utsläppsrätter gör kolkraften allt dyrare. Men just nu, i skrivande stund, är det förutom sol och vind, framför allt gas som ersätter den minskning av kolkraftsproduktion som redan pågår. Och priset på gas är alldeles för lågt för att kärnkraft ska kunna konkurrera. Subventionerad kärnkraft kommer alltså framför allt att konkurrera med utbyggnaden av förnyelsebar energi.
Tänk tillbaka 40 år. Vilka argumenterade för kärnkraft då och med vilka argument? Linje 1 i folkomröstningen i kärnkraft vill se en massiv utbyggnad. Vi hade redan då ett elöverskott i Sverige, men det hindrade inte entusiasmen. Elanvändningen skulle öka närmast exponentiellt. Särskilt om man satsade på eluppvärmda bostäder som var på modet då. Det förnybara skulle aldrig fungera i stor skala. Man skrattade åt prognoser om att vindkraft någonsin skulle kunna stå för mer än någon procent av landets elproduktion. Eller att investeringar i el från solpaneler någonsin skulle bli lönsamma. Nu när vindkraften står för 10-12%, solpaneler byggs med allt lägre grad av subvention och elanvändningen knappast har ökat alls de senaste 25 åren, kan man inte låta bli att dra paralleller till dagens debatt. Men nu är det inte ekonomin som ska räddas, utan klimatet. Och tillväxten. Och vår livsstil i stort. Det synsättet och trovärdigheten i den verklighetsbeskrivningen kan man ha invändningar mot, nu som då.
Men den allvarligaste invändningen mot kärnkraft är och förblir frågan om avfallet. Den är på inga sätt löst. Det mest cyniska argument jag hört i den frågan är att eftersom vi redan har avfall, gör ”lite till” inte så mycket.
På samma sätt har opportunistiska kärnkraftscyniker börjat argumentera mot att kärnkraften beskrivs som farlig. Många fler människor dör av kol, heter det. I sina värsta stunder tar de också upp dödsfall i samband med installation av solenergi. Det låter nu inte osannolikt att kolet är värre. Kärnkraften producerar enorma mängde el med relativt få anläggningar och med rätt lite insatsvaror. Den relativa risken för omedelbara hälsorisker eller dödsfall, blir rätt liten. Men med den lilla haken att vi måste lagra livsfarligt avfall i tiotusentals år. Eller kanske bara något tusental år om vi satsar på generation IV-reaktorer. Är inte detta ett gigantiskt problem, i nivå med att lämna över ett klimat i obalans till framtida generationer?
Låt därför energibolagen avveckla sin kärnkraft i den takt de önskar. Hejda dem inte genom massiva subventioner eller lagstiftning. Satsa pengarna på förnybart och på forskning om energilagring. Samarbeta med andra europeiska länder om detta.
Den enda egentliga nackdel jag ser med att kärnkraften läggs ner i Sverige, är att det inte kommer att finnas något större intresse av forskning i ämnet. Vi kan ju inte utesluta att vi i en framtid hittar ett bättre och billigare sätt att använda kärnenergi, som inte ger dessa avfallsproblem. Men om det leder till att vi istället (till sist) börjar intressera oss för potentialen i solenergi, kommer åtminstone jag inte att ligga sömnlös över detta.