Bilden av Muslimska Brödraskapet håller tydligt på att förändras. Den gängse bilden som når oss vanliga mediekonsumenter ska jag säga. Olika synpunkter har alltid funnits. Men det som händer nu är att allt mer högljudd kritik mot Mursis tid som president börjar höras och synas. Det behöver inte vara fel, särskilt om den nya bilden är närmare sanningen, men jag ser ett par problem på vägen. Det ena är: var fanns dessa berättelser för ett år sedan? Och: hur skiljer vi den riktiga informationen från den propagande som militärstyret nu vill trumma ut? Det finns en obehaglig glidning i rapporteringen, som går helt i militärens linje och som riskerar att förskjuta linjen för hur Muslimska Brödraskapet beskrivs. Risken finns att vi till sist tror på historiebeskrivningen som går ut på att Mursi diktatoriskt höll på att upprätta en så obehaglig stat att en militär intervention var det bästa som kunde hända. Det är i varje fall inte värre nu än under Mursis tid, är en beskrivning jag tyvärr tror kommer att få fäste. Trots att ingenting talar för att det är sant.

Human Rights Watch har uttalat sig flera gånger om vad de upplevde som problematiskt under Mursis korta tid. Det förekom arresteringar av journalister. Våldshandlingar fick passera utan åtgärd. Det finns vittnesmål om trakasserier, hot, avlyssning och annat, som genomförts på ett sätt som talar för att regeringen kände till det eller till och med initierat det.

Någon fantastisk demokrati var det inte och särskilt högt i tak verkar det inte heller ha varit. Mursi verkar inte ha förstått hur man vinner förtroende genom öppenhet och debatt. Genom att ta in fler synpunkter och bredda beslutsunderlag. Kanske hade han inte ens ambitionen att utveckla Egypten i demokratisk inriktning. Men han var en folkvald president. En konstitution höll på att skapas som åtminstone hade inneburit att makten i landet hade någon som helst reglering. Hans beslut blev de facto obstruerade av domare och av militär. När vi nu i efterhand värderar hans påstående om att mer makt till presidenten var nödvändigt, för att hålla militären på mattan, kan vi kanske inte helt avfärda det som tomma ord.

Det är dessutom efter Mursi som demonstranter mördas. Det är efter Mursi som kyrkor bränns ner. Det är efter Mursi som turister uppmanas att inte åka till landet. Det är efter Mursi som folk är rädda att säga vad de tycker till journalister. Det är efter Mursi TV-utbudet strypts.

Det gäller att skilja mellan den kritik som Mursi förtjänar på grund av religiösa dogmer, dåliga beslut och matkfullkomlighet å ena sidan och det slags kritik vilken president som helst hade fått i samma situation. Med en arg, till stor del fattig befolkning, med uppenbart orealistiska krav på omedelbara ekonomiska förbättringar, med Salafister på ena sidan och sekulära liberaler och socialister på andra sidan, med en ekonomi i närapå fritt fall och en valutafond som ställer benhårda krav på reformer och besparingar för att bevilja lån, är handlingsutrymmet begränsat. Lägg till en obstruerande domarkår och en intrigerande militär och en egen ovana att regera, så kan man skönja problemens vidd. På något år hinner det inte hända så mycket. Att i det läget jämföra Mursis tillkortakommanden med militärens hårdföra styre blir lite magstarkt.

Att journalister letar efter sanningen och rapporterar om kritik mot Mursi är bara utmärkt. Men när man okritiskt vidarebefordrar militärens ord om Muslimska Brödraskapet som terrorister, när man beskriver dödandet av demonstranter som en konflikt med två sidor som strider mot varandra, då är man slarvig. Det är inte betydelselöst hur man uttrycker sig. När militären fängslar en ledare ur Muslimska Brödraskapet och den personen beskrivs som någon som tagit avstånd från våld, antyder man att det normala är att Brödraskapet förespråkar våld. När man rapporterar om hur starkt stöd militären har och låter positiva människor komma till tals, blundar man för att rädslan hindrar dem som tycker annorlunda att uttrycka sig. När man beskriver Muslimska Brödraskapet som försvagat eftersom de inte kan mobilisera demonstrationer längre, antyder man att de inte har så starkt stöd och att de egentligen inte var rättfärdiga regenter. Så kanske det är, men en alternativ förklaring är att det inte finns så många som vill demonstrera när det inte längre är tillåtet och man kan bli dödad om man gör det. När man omärkligt växlar från att prata om Muslimska Brödraskapet till att plötsligt prata om islamister i allmänhet och om risken för terrorattentat, tillskrivs Brödraskapet ett slags skuld för extremism och terrorism. Trots att det är de som störtats, fängslats och dödats.

Att som en journalist, betona att även militärer och poliser har dödats, är ett misslyckat försök att rapportera balanserat. Det är inte balanserat utan urskillningslöst och naivt. Man kan inte nämna det utan att berätta hur det gått till och vilka som ansvarar för våldet. Det är på inga sätt en konflikt mellan två lika goda kålsupare. Det är inte heller på något sätt lika bra med den militärregim som nu regererar, jämfört med att Mursi hade fått fortsätta. Det går inte att jämföra. Inte samma dag. Inte samma vecka och inte på samma planet.